På veckoslutet slog den till: trädgårdsivern! Midsommarrosen hade inte klarat vintern så bra. Bruna och förtorkade hängde kvistarna som en gammal sopkvast, men långt där inne något litet och grönt som viskade fram ett hopp om ljuvliga dofter och silkespapprigt genomskinliga blommor i liten vas på sängbordet. Den skulle räddas! Vis av tidigare vårars kliande och stickande händer och armar skyddade jag med med snickarkläder och tjocka handskar. Det gick som smort och jag klippte mej längre och längre in i busken.
Men – övermod går ju som bekant före fall, och från att i ena sekunden segervisst ha klippt på med ett snabbt resultat framför ögonen, sprang jag i nästa in i huset förblindad av tårar. En rosenkvist hade träffat ögat. Det första jag tänkte var att nu blir det flera timmar på akuten och projektet blir inte klart idag. Den första tanken var alltså inte att det inte är så bra rosenbuskar i ögat. Rödögd och med en snyggt utgråten tagg kunde jag följande dag fortsätta. På tisdag fick jag ge mej och gick till läkare. Ont i de små musklerna vid ögat och ett litet sår. Ögondroppar i fyra dagar och sen borde saken vara klar.
På fredag har vi avslutning och då blir det rosor och tårar igen. Sedan ska jag vara alterneringsledig ett år. Det sägs ju att man ska vara noga med vad man önskar sig, det kan nämligen gå i uppfyllelse. Hur ska jag klara mej utan mina studerande?
Allt som ska växa måste beskäras, det vet jag ju. Men aj, vad det gör ont…
Sabine Forsblom
Livslärd 