En lärande miljö

Jag slank in på ett studentkafé i Åbo häromdagen, hann äta en enkel lunch före forskarseminariet. Tittade mig omkring. Stim av studerande, fulla av energi så som bara unga mänskor är. Jag lyssnade med ett halvt öra. Jo, det var i stort sett samma världsförbättrarambitioner som på 70-talet.
Då såg jag honom, en äldre man som satt böjd över lunchtallriken vid ett bord litet längre bort. Långt grått skägg. Såg bekant ut. Det tog en stund men så förstod jag, jo, det var ingen mindre än Bo Ossian Lindberg, lärare och professor i konstvetenskap, numera emeritus – och en legend i studentkretsar. Jag försjönk i reflektioner över studierna i ämnet då för många år sedan. Ofta under årens lopp har jag haft anledning att titta tillbaka på just hans undervisning med tacksamhet, förundran och värme. Jag kom ihåg hans ambition och engagemang och förmågan att lägga fram kunskap så att man kunde begripa sammanhang, ex. bildkonstens tekniker, på ett sätt som enbart teoretiska studier och pluggande inte räcker till för. Det var självklart fråga om universitetsstudier men Lindbergs pedagogik var fördomsfri och andades upplevelse och empirisk förståelse. Eller vad säger ni om följande; i egenskap av konstgrafiker, vilket han också är, framställde han själv koppargrafik på institutionen så att vi alla skulle få en inblick i varje arbetsskede och varje material, han såg till att vi fick pröva på att grundera taveldukar enligt uråldriga metoder, vi klättrade med ficklampor uppför branta och smala vindstrappor för att komma upp ovanpå domkyrkans valv för att se hur murningsteknikerna hade förverkligats på medeltiden, vi besökte medeltida kyrkor i regionen och såg så mycket mera – ibland överraskande fenomen, bl.a. dök i mitt minne upp en livslevande fladdermus (!) som hängde i ett tak i ett vapenhus (eller var det en sakristia?) och som fascinerade Lindberg så till den grad att han på ort och ställe höll en extra föreläsning för oss även om fladdermöss. Exemplen kunde vara flera.
Vid denna tidpunkt i lunchpausen hade jag själv nått fram till efterrätten och Lindberg hade hämtat sitt kaffe. Och jag sade till mig själv – om du har så mycket att tacka honom för – säg det till honom! Så jag tog mod till mig, gick fram och presenterade mig och tackade honom för hans pedagogiska gärning. Han blev synbart glad och kom ihåg varenda studieresa och varje moment jag påminde honom om. Han kom ihåg var fladdermusen hade funnits också – i Masku! Han avslöjade att han ursprungligen hade haft planer på att studera naturvetenskap – därav hans kunskap om fladdermössens liv och leverne.
Utöver detta med den praktiska implementeringen i undervisningen krävs naturligtvis ett enormt kunnande även teoretiskt om det skall bli bra. Och Ossian Lindberg krävde inte mindre än andra bara för att vi fick insyn i en del tillämpningar inom studieämnena. Men kunskapen satte sig definitivt bättre –  åtminstone hos mig. Därtill tror jag själv att det handlar om rätt människosyn. För att vara en bra lärare måste du ”tycka om folk”, och tycka om att samtala kring det du skall behandla.
Slutligen – om vi har något positivt att säga till någon, ex. en lärare eller mentor som betytt mycket, då skall vi framföra det – det är trevligt när någon blir glad över det man har att säga. Man blir litet gladare själv, också.

Flyktingar och invandrare

Hur svårt kan det vara att veta vad det är för skillnad på begreppen flyktingar och invandrare? När de som är kritiska mot att det kommer utlänningar till Finland lägger ut texten blandar de friskt ihop saker och ting och vill ha utredningar om ”vad det verkligen kostar”. Att det redan utretts flera gånger om att det inte är en förlustaffär för ett land att ta emot nya invånare låtsas man inte om. Dessvärre har det här fenomenet lyckats ta sig ända upp på regeringsnivå numera.

En invandrare är en person som i likhet med många tiotusentals finländare genom århundradena har flyttat från hemlandet för att skapa sig en bättre framtid någon annanstans. Det har kanske handlat om arbetslöshet eller upptäckarlusta, men oberoende har vi här hemma inte tyckt att det varit det minsta konstigt. Vi talar med beundran om släktingar som lyckats i USA eller Sverige och kommer ”hem” på semestern och berättar om sina eskapader.

Idag är det vårt land som lockar till invandring. Här finns bland annat mera jobb, högre löner och bättre bostäder. Driftiga, ofta unga människor från olika hörn av Europa och resten av världen flyttar hit, lär sig språket, startar företag eller hittar anställning och bidrar på det sättet till vårt samhälle och vår ekonomi. Och man kan fråga sig om det faktiskt finns någon som på allvar tror att detta innebär mer kostnader än inkomster för landet. Tvärtom är det ett välkänt faktum att vårt land behöver fler arbetande människor för att kunna upprätthålla den nordiska välfärden i framtiden.

En flykting flyr från sitt hemland av olika orsaker. Det vanligaste är krig, men det kan också vara förtryck av religiösa eller politiska orsaker. Flyktingar kommer ”spontant”, dvs på egen hand hit och ber om asyl och långt ifrån alla beviljas. Det finns statistik om detta på nätet. Och så har vi de så kallade kvotflyktingar som Finland tar emot på förmedling av FN. Tidigare har Finland tagit emot 750 kvotflyktingar per år, men antalet utökades 2015 till drygt tusen. Dessa flyktingar tas väl om hand och ges en trygg och välordnad start i vårt land: undervisning i språket, lägenhet och stöd och hjälp. Kvotflyktingarna har ofta vistats i åratal i flyktingläger under svåra förhållanden och det är ofta särskilt ömmande fall som får komma. Här kan man visserligen tala om vissa kostnader, men framförallt är det en medmänsklig gärning SOM ÄR SOM EN DROPPE I HAVET om man betänker hur många miljoner människor som just nu är på flykt i världen.

Alla som låtsas vara toleranta och sakliga och vill utreda vad invandringen ”egentligen kostar” är helt enkelt rädda för det främmande, och vill inte dela med sig av vårt samhälle och vårt välstånd. De vill på sin höjd ta emot blonda och blåögda men säger det inte alltid rent ut, utan tar till det skenbart ansvarsfulla argumentet om kostnader. Låt alla oss andra inte vara så blåögda så vi går på det, utan stå emot och inte ge upp. Det är ganska enkelt att komma underfund med att man som en tänkande människa måste försöka bereda plats för medmänniskor i nöd. Man gör helt enkelt ett litet tankeexperiment och funderar över vart man själv skulle ta vägen om det blev omöjligt att stanna kvar hemma. Om det var brist på mat. bomberna föll runt ens hem och familjemedlemmarnas liv var i fara…

Siv Ekström

”Fö vii talar du så dee?”

Under mina år som elev i Karleby svenska gymnasium ryktades det att vår modersmålslärare faktiskt kunde tala dialekt. Vi hörde det aldrig och funderade över orsakerna. Det enda som avslöjade henne var ett brandtal där hon talade om att dialekten inte var något man skrattade åt, inget som bara hörde revyerna till.

Då förstod jag inte exakt vad hon menade, men med åren har jag insett vad hon avsåg. Jag lärde mig tänka, tala och förstå världen på dialekt. Böckerna gav mig ett standardspråk och lärde mig att obehindrat röra mig mellan två olika språkliga världar. Båda behövdes och det ena kompletterade det andra.

Småningom kom språket att bli mitt yrke och livet såg till att jag i huvudsak jobbade i Helsingfors.  I lärarrummet fanns alltid några lärare som kunde dialekt och i vår interna kommunikation hördes Jakobstads-, Oravais- och Karlebydialekten om vartannat – till både kollegernas och studerandenas förtjusning.

Sällan har jag upplevt så tysta lektioner som de gånger vi talat om dialekter. Då har jag medvetet valt att undervisa på dialekt. Plötsligt öppnar en studerande munnen i det helsingforsiska klassrummet och ut väller Jeppodialekten. I ett annat hörn hörs något som liknar Vasasvenska. Då blir förståelsen och respekten för en finlandssvensk språklig mångfald plötsligt alldeles konkret.

Lika mycket språklig respekt väcker humorgruppen KAJ, som nyligen tilldelades en Språksporre av Hugo Bergroth-sällskapet för sin kreativa språkanvändning. Gruppen lyckas väcka intresse för svenskans olika varianter, oberoende av om det handlar om Vörådialekt eller Helsingforsslang. De lyckas dessutom balansera det hela, utan att förlöjliga det ena eller det andra, vilket är en konst i sig.

Sommartid vistas mina helsingforsiska barn ute på de österbottniska vidderna (de har för övrigt väckt  en helsingforsisk beundran med sina perfekta imitationer av Yolo) och i somras deltog sonen i simskolan. En dag frågade jag, så där i förbifarten, om någon undrat var han bor?

”En pojke kom fram till mig och sa: `fö vii talar du så dee?´ Jag sa till honom att nå sidu jag är ju från Helsingfors.”

”Vad sa han då?” frågade jag.

”Han sa: `Jaha´”.

Mera komplicerat än så var det inte.

Rosor och tårar

På veckoslutet slog den till: trädgårdsivern! Midsommarrosen hade inte klarat vintern så bra. Bruna och förtorkade hängde kvistarna som en gammal sopkvast, men långt där inne något litet och grönt som viskade fram ett hopp om ljuvliga dofter och silkespapprigt genomskinliga blommor i liten vas på sängbordet. Den skulle räddas! Vis av tidigare vårars kliande och stickande händer och armar skyddade jag med med snickarkläder och tjocka handskar. Det gick som smort och jag klippte mej längre och längre in i busken.

080529 Plena

Men – övermod går ju som bekant före fall, och från att i ena sekunden segervisst ha klippt på med ett snabbt resultat framför ögonen, sprang jag i nästa in i huset förblindad av tårar. En rosenkvist hade träffat ögat. Det första jag tänkte var att nu blir det flera timmar på akuten och projektet blir inte klart idag. Den första tanken var alltså inte att det inte är så bra rosenbuskar i ögat. Rödögd och med en snyggt utgråten tagg kunde jag följande dag fortsätta. På tisdag fick jag ge mej och gick till läkare. Ont i de små musklerna vid ögat och ett litet sår. Ögondroppar i fyra dagar och sen borde saken vara klar.

På fredag har vi avslutning och då blir det rosor och tårar igen. Sedan ska jag vara alterneringsledig ett år. Det sägs ju att man ska vara noga med vad man önskar sig, det kan nämligen gå i uppfyllelse. Hur ska jag klara mej utan mina studerande? 

Allt som ska växa måste beskäras, det vet jag ju. Men aj, vad det gör ont…

 

Sabine Forsblom

 

Språkfågel; fågelspråk

Våren är högsäsong för fågelspråk. Det pågår en oavlåtlig konsert, eller rättare satt diskussion, runt omkring oss och frågan är bara om vi tar oss tid att lyssna – och svara.

Ända sedan tidig ungdom har jag haft en hemlig hobby – att kommunicera med de flygande varelserna. Bokstavligen bevingade ord.

Jag minns en morgonlänk på Korsika då jag konverserade med en duva Ho-hoo-ho-ho-ho, och fick svar av ett tiotal duvor samtidigt då de utropade Bon-jour-bon-bon-jour! Hotellets egen duva kände igen mig då jag återvände från länken, och fick fram ett stötande-kuttrande rop: Varningssignal? Parningssignal? Tror att ljudet var en blandning av förvåning och främlingsfientlighet.

Nu är min hemliga hobby ingalunda unik. Som barn blev jag inspirerad av Jan Lindblads vinylskiva Nära naturen, där han otroligt skickligt imiterar även komplicerade fågelläten. LP:n gav impulsen att gå ut till det levande språklaboratoriet som finns bakom knuten. Ringduva, gök och storspov hörde till mina första fågelspråk.

FransiscusDen kanske mest kända fågelvännen i historien är den helige Franciskus av Assisi (1181/2 – 1226) som var en sann naturvän genom att prata med, predika för och välsigna sina fågelvänner. Under en retreat på Snoan läste jag ur Emilia Fogelklous eminenta, nästa sekelgamla biografi följande: ”Syster lärka har en hätta som vi och är en ödmjuk fågel, ty hon går gärna längs dikesrenen och finner sig ett korn…hennes fjädrar har samma färg som jorden och är oss en förebild, att vi inte skall ha fina och färgrika kläder, utan enkla och tarvliga…”.  Här lyser franciskanernas fattigdomsideal igenom.

Under pingsten som infaller i slutet av maj är duvan den starkaste symbolen för det översinnliga. Just nu går duvornas parlament in i sin mest aktiva session. Jag deltar i parlamentet och får en förnärmad, spydig kommentar: Va? Pratar du duvska, du tvåbente granne som har en så skrämmande hund!

Man blir nog lite mållös. Kanske det är bäst att inte luras med sitt lock och pock. Vara tyst, och le i mjugg: fågelspråk är jordisk och himmelsk sång som bör avlyssnas, och förstås på ett intuitivt plan.

Björn Wallén

 

”Hur ska vi ha’t?” -då pengarna tryter?

Den som tror att pengar är allt har fel. Den som tror att pengar är oviktigt har fel. Pengar är en förutsättning för en massa saker. Krasst men sant.

I tider då förhandlingar om stora beslut och linjedragningar pågår kan jag till någon liten del förstå hur svår uppgiften måste vara för Sipilä & Co. Då pengarna är slut eller minskar drastiskt så borde man nästan kunna trolla för att hitta perfekta lösningar. Få kan det. Knappast de tre S:n heller.  I stället blir resultatet vanligtvis det att någon drabbas på något sätt då ekonomin sätter snävare ramar. Plånboken blir tunnare, man erbjuds sämre service, avgifter och kostnader stiger man måste prioritera bort en del av det man vant sig vid, man får reparera och fortsätta nöta på det gamla fast man hellre skulle ha satsat på nytt etc. etc.

Ingen vill ju att något ska bli sämre, så klart. Så man suckar och måste få sparka uppåt. På den eller de, som måste ta de obekväma besluten. Samtidigt som alla innerst inne vet att något måste göras. Det är ganska enkel matematik på för stat och kommun…

= som nu går det inte.

Men då jag ser tillbaka och jämför med hur det var förr så tänker jag att det då faktiskt kunde vara möjligt att leva gott i Finland, på betydligt mindre. Inte är jag heller helt övertygad om att de senaste decenniernas välstånd nödvändigtvis gjort oss så mycket lyckligare. Kanske sådant som är gratis många gånger kan värderas högre än det som kostar? Jag vill självklart inte förminska dagens utmaningar. Fungerande skola och vård är inget man ska prioritera bort. Precis som de flesta andra vill jag förstås att just dessa ska fungera väldigt bra och att det måste få kosta. Men jag känner ändå att det finns en hel del som vi kan avstå ifrån utan att få sämre livskvalitet. Den byggs upp av så mycket, och – som sagt – ofta av sådant som är gratis. De snåla ekonomiska vindarna kanske i bästa fall kan få oss att återupptäcka allt det.
Då vi fått sucka färdigt över hur beslutsfattarna tänkte. Då vi hittat de nya, konstruktiva lösningarna på olika plan. För jag är helt säker på att vi kommer att hitta dem.
Kanske det allra viktigaste just nu är att vi inser, att det finns så väldigt mycket som inte behöver bli sämre fast pengarna tryter.

Min europeiska icke-identitet

image

 

Jag vill gärna spåna vidare kring Björns tankar om, att det våras för de konservativa krafterna i EU och de berättigade farhågor som detta väcker.

Jag är född norsk, min mor är dansk, jag växte upp i Finland och gick i svenskspråkig skola. Så det är rätt förståeligt, att jag känner mig som en äkta Nordbo med en stark nordisk identitet.
Då vi hade EU-omröstning 1994, överraskade jag många av mina vänner & bekanta genom att rösta mot ett finländskt medlemskap.
Orsaken var inte, att jag är emot en större gemenskap. Jag skulle faktiskt helst se alla gränser och hinder mellan folk raserade. Alla mänskor är likvärda för mig och det borde inte finnas några konstgjorda murar, som separerar oss från varandra.
Men trots alla vackra tal om EU som ett fredsprojekt etc. har jag, då som nu, inte lyckats komma ifrån tanken på att det hela är felkonstruerat på något sätt. Det syddes samman på de ”storas” villkor, blev för toppstyrt med en EU-elit, som fört mina tankar till den forna nomenklaturen i det socialistiska Östeuropa etc.

EU står på mycket sköra ben..
En fiskare i ett medelhavsland och skogsarbetare i Norden har egentligen väldigt litet gemensamt. Språket, religionen, historian, traditioner etc. skiljer sig från varandra så till den milda grad, att så länge allting gick ekonomiskt väl, höll det hela ihop, men om svångremmen måste dras åt tryter solidariteten:-(

Missförstå mig inte! Jag VILL faktiskt, att EU skall lyckas med de medmänskliga och behjärtansvärda målsättningar, som också finns inskrivna i fördrag och överenskommelser. Jag erkänner mig absolut inte som konservativ och anhängare av ”fortress Europa”, lika litet som jag vill skära ned på biståndet eller motverka immigration och en utökad mottagning av flyktingar….
Men jag är rädd för, att detta inom EU kräver ett nytänkande som är hart när omöjligt att uppnå. Just på grund av alla de olika nationella och regionala identiteterna, som finns inom unionen.

Själv presenterar jag mig i Norden som finländare, i Europa som nordbo, men har svårt för att i stora världen säga: hej, jag är europé. Jag upplever helt enkelt inte det som min identitet.

Det är synd, men så är det….:-(

Sprattis

 

 

Det våras för de konservativa

Vi firar Europadagen den 9 maj. Det är sannerligen litet paradoxalt, att exakt 70 år efter det andra världskrigets slut och västs seger, sitter ledande politiker i Storbritannien och Finland med ökad ovilja att föra fredsprojektet EU vidare på integrationens väg.

Cameron

Följer med BBC:s rapportering i realtid. UK-valet kastar alla valanalyser i soptunnan: Camerons konservativa Tories skräller genom att ta majoritet i parlamentet, och i Skottland sopar nationalistiska SNP rent bordet genom att ta 52 av 59 platser. I Bryssel syns bekymrade miner, fastän Angela Merkel redan hunnit meddela att hon respekterar det brittiska folkvalets resultat.

Bryssel

Samtidigt i Finland: Trion SSS – Sipilä, Soini, Stubb – skall inleda förhandlingarna som fördelar ministerportföljer och slipar fram det dokumentet som blir Finlands politiska bibel under den nya regeringsperioden. Ja, det är så det uppfattas i republiken: Regeringsprogrammet är närapå en helig skrift. Men en skrift som det kommer att blåsa om och kring när oppositionen väl mobiliserat sina trupper.

Vad är det vi ser? Bilden är motstridig och komplex, men jag känner av att det våras för konservativa krafter bland britter och finländare. Krafter som är en politisk rekyl av EU:s integration som överskuggats av Greklands et co:s miserabla ekonomi som tvingat fram stödpaket och höjt röster om starkare paneuropeisk ekonomisk styrning. Och visst, i en levande demokrati måste folkvalens resultat respekteras.

Paris

Men, kom ihåg att EU i grunden är ett fredsprojekt. Jag vill i alla fall leva i ett Europa som är en frizon inte bara finansiellt utan framförallt mänskligt. En kontinent som inte bygger protektionistiska murar runt enskilda länder eller runt hela kontinenten.

I ljuset av 70-årsjubiléet av det andra världskrigets slut är isolerade brittiska öar från övriga Europa inget drömscenario, eller ett introvert Finland som raserar två decenniers Europaintegration som trots allt varit ett positivt projekt. Jag vill celebrera en fredlig och human världsdel på Europadagen anno 2015!

Björn Wallén

Ta med bekväma skor. Eget par inte nödvändigt.

– Det är väl lite lugnare på jobbet nu när terminen tagit slut, inledde en pendlarkompis samtalet på tåget i morse. Ha! tänkte jag utbrista men beslutade mig för att försöka formulera ett lite mera civiliserat svar. Min blick hade dock redan avslöjat mig för hon fortsatte genast:

– Aha, det var alltså fel slutsats?

Så kan man också uttrycka det, ja. Men det är det som är en stor del av charmen med livet på ett arbis – säsongväxlingen. Under terminen sjuder huset av studieiver, nu efter terminens slut av planeringskreativitet. De planeringsansvariga lärarna kommer med lysande ögon och blossande kinder in på mitt kansli för att bolla sina nya kursidéer för det kommande läsåret. Deras entusiasm och skaparglädje är inte att ta miste på.

Förutom att vara bollplank och tråkig nejsägare till (ekonomiskt) alltför hisnande idéer faller det också på min lott att korrekturläsa kurstexterna. Det är en uppgift som jag tar på största allvar, inte minst som en levande och korrekt svenska hör till institutets värderingar. Hur kan vi motivera svenskans existensberättigande om vi inte själva värnar om vårt språk?

Men det oaktat går månget tyrkfel förbi och diverse lustigheter kan också smyga sig in, då man på några korta rader ska försöka säga det absolut viktigaste. Jag skrattar ännu flera år efteråt varje gång jag tänker på kursbeskrivningen till en kurs i sällskapsdanser: ”Ta med bekväma skor. Eget par inte nödvändigt.” Eget par syftade naturligtvis på en egen danspartner, men i ärlighetens namn framgick det nog inte speciellt tydligt. Å andra sidan är kanske tanken på att Arbis skulle ha någon åsikt om vems skor man dansar i så pass absurd att ingen ens reflekterade över det.

Skor

Varför blir det aldrig klart?

Kunde det inte bara få vara som det är någon gång? Det var ju bra nog som det var! Är det någon som klagat? Det har ju fungerat helt ok! Om det nu ska göras om, är det någon som vet att allt blir bäst då? Varför måste allt hela tiden göras om?

Jag sitter i bussen på väg mot flygplatsen utanför en större stad. Vi snirklar runt och vi passerar mellan, i ett alltid pågående nyarrangemang med tillfälliga trafikdelare och vägvisare. Man bygger om lederna, man gör nya överfarter, underfarter, anslutningar, avkörningsramper.

Det föränderliga är det ständiga. Det har blivit den nya definitionen på en stad: en plats som aldrig blir klar. En undantagssituation.

Motsatsen är väl då den traditionella, gamla byn. En konstant miljö, till för människorna som bor där och inte för trafiken. Där i byn har något slags naturlag slagit fast att så här var det en gång bäst och så här ska det vara i fortsättningen också. Så här fungerar det och så här mår man bäst. Här finns lagom utrymme för forntid, nutid och framtid.

Jag kommer att tänka på tudelningen i samhället också, den som diskuterades i vårt senaste val. Jag ser på den gamla europeiska byn, som sover gott men lever, där mellan och under motorvägarna. En stabil värld som bara ÄR där. Den andra världen där ovanför är hela tiden på väg någonstans. Vet den vart? Vet den varför?