På singer-songwriterkurs

Frida A et coEn mörk och regnig novemberhelg hölls en kurs för låtskrivare på Lärkkulla. Dragplåstret var Finlands egen Melissa Horn, the One and Only Frida Andersson. Jag beslöt att delta tillsammans med en fin grupp musikutövande ungdomar, och alla väntade med spänning på vad som skulle ske..

Det blev verkstad och knytkalas för hela slanten. Under introduktionspasset då Frida bland annat berättade hur hon kom i kontakt med Bo Kaspers orkester (på en krog fyra år innan turnén), var budskapet: Nätverka! Skapa kontakter till branschfolk och andra musiker, då kommer du framåt.

Knytkalaset bestod av en uppgift att snickra en text och en melodi utgående från en mängd föremål på golvet – kul och utmanande. Sedan körde vi varvet runt, och det var härligt att höra så många olika stilar och personliga musikaliska uttryck.

Frida A et co

Lärdomar av låtskrivarkursen? Kasta dig ut i det kreativa fältet. Släpp din stela yrkesroll, och dela det som är en del av dig själv. Musiken, artisteriet i ord och ton, förenar över ålders- genre- och smakgränser. Tack Frida & alla härliga ungdomar!

Björn Wallén

Skrivstil eller dator?

”Ingen skrivstil i skolan mer!” Nyheten häromdagen väckte troligen en hel del känslor. Barnen i skolan ska i framtiden endast lära sig att texta och skriva på dator, skrivstilen ska bort. Argument som att man lär sig på ett annat sätt om man skriver för hand har redan lyfts fram. de som gått in för denna nyordning har antagligen rättat sig efter hur det ser ut numera: ingen ungdom vill skriva skrivstil och det är svårt att motivera eleverna till det när de först har lärt sig texta.

Jag tycker tvärtom jag: behåll skrivstilen men ta bort textningen och låt eleverna först ”skriva sig till läsning” på dator med norrmannen Tragetons metod!  Inte bara i Norge men också i Sverige och i Finland har många lärare och skolor fastnat för den här lite annorlunda metoden att låta barnen lära sig läsa och skriva med hjälp av datorn. Man svänger på det på flera sätt: först skriva och ur skrivandet föds läsningen. Först skriva på dator och ett år senare skriva för hand. Då kan eleverna redan bokstäverna och vad de står för och dessutom har deras finmotorik hunnit utvecklas ett eller två år längre. Och när Trageton-eleverna i Norge börjar skriva för hand går de direkt på skrivstil istället för att texta först. Allt skrivande på dator har  hjälpt till med motoriken och skrivstilen går som en dans.

barn_skriver_pa_ipadBilden från: http://tallkrogensskola.stockholm.se/att-skriva-sig-till-lasning

Om jag fortfarande arbetade i lågstadiet skulle jag verkligen vilja arbeta enligt Tragetons metod.  (se video här) Det känns lika självklart som Ulrika Leimars Läsning på talets grund som var ”inne” i slutet på 1970-talet när jag studerade vid Pedagogiska fakulteten i Vasa. När jag några år senare praktiserade vid Prior Weston i London – den skola som Inger och Lasse Sandberg skrev om i boken Lilla Anna i glada skolan – jobbade de på samma sätt utan att någonsin ha hört talas om Ulrika Leimar. Läraren behöver inte vara den som nådigt delar ut en bokstav i veckan till eleverna. Bokstäverna finns redan överallt runt omkring barnen. Särskilt nu när datorerna finns överallt har man hela tiden hela alfabetet till sitt förfogande. Titta här: hela tangentbordet är fullt med bokstäver. Välj vilken du vill använda! I och med att  surfplattorma gjorde sitt intåg fick man ett ännu enklare verktyg för att skriva sig till läsning.

Både Leimars och Tragetons metoder sätter värde på barnens egna erfarenheter och historier. Det behövs inga tillrättalagda texter för att lära sig läsa. Tragetonmetoden har ännu en finurlig grundsten:  barnen jobbar alltid parvis vid datorn/iPaden för att diskutera och inspirera varann. Ofta parar man ihop barn på olika nivå för att de ska få draghjälp av varann. Och resultatet blir trevliga texter med innehåll och en berättarglädje som man får leta sig gråhårig efter i konventionella skrivhäften där det ska skrivas ”fri skrivning” med blyertspenna för läraren att läsa.

Det finns skeptiker förstås, det finns det väl alltid när man kommer med något nytt som är annorlunda än hur man ”alltid har gjort”. Det intressanta med flera kritikers argumentering är att man klagar på att det först borde bevisas vetenskapligt att det nya sättet är bättre än det gamla. Men vem har bevisat att det gamla sättet vetenskapligt är det bästa? Nej, det behövs inte för det är vedertaget, ja så har vi alltid gjort…

Siv Ekström

Där mitt hjärta är

Det är en vanlig morgon i en paus mellan lektionerna på Svenska för invandrare.

Georgina dricker mate. Hon håller den lilla skålen av kalebass i sina händer. Skålen går runt och vi smakar. Det är bittert, många grinar illa. Men Georgina älskar sin mate. – Vi dricker det hela dagen från det vi kan gå! säjer hon och det lyser om henne. Vamos a la playa! brukar jag säja på morgnarna när vi träffas, det är den enda spanskan jag kan förutom Hasta la vista, babyPopsånger och aktion-filmer. Vi skrattar båda.

Snart ska hon åka hem. Hon klarar inte av Finland. Hon är för långt borta från sin familj och sina vänner. – Många av mina vänner förstår mej inte, säjer hon. Varför kommer du hit, till ett u-land, när du kan vara där i Finland? frågar de. -Det bryr jag mej inte om, säjer Georgina. Jag måste vara där mitt hjärta är!

 

mate1

 

När vi för någon vecka sedan gjorde en presentation av de olika länderna i klassen var det många som började gråta när nationalsången spelades.

-Skulle du gråta om du var utomlands och hörde nationalsången spelas? frågar de. Nej, jag skulle inte gråta, tror jag. Varför? Kanske jag måste bo utomlands en tid för att veta svaret på den frågan. Eller kanske få ett annat svar.

Det gurglar i kalebassen. Jag tittar på Georgina som håller i sin mate som bär på alla minnen, alla dofter, alla ansikten. Fina Geo som kastade sig ut i äventyret och reste över halva jordklotet för att följa sin kärlek. Fina Georgina som har styrkan att erkänna, och visheten att se vad det är som är det viktigaste just nu i hennes liv.

Hasta la vista, Geo. Vaya con Dios!

 

Sabine Forsblom, lycklig lärare

 

Hälsoinstitutet? -kanske det, kanske…

motion3”Korsholmarna håller sig friska, med vattengymnastik i Folkhälsans simbassäng, längs Botniahallens löparbanor och med stavar längs vägar och skidspår” (VBL, 16.11.2014)

Det är ju toppen att korsholmarna är ”friskast av friska”! Åtminstone för oss som bor i kommunen. I senaste söndags Vasablad diskuterar man hälsa och friskhet utgående från THL:s s.k. sjuklighetsindex och konstaterar att vi här mår bra i jämförelse med många andra kommuner i landet. Men som vanligt kan man inte lita på siffror rakt av. Orsakerna till hur statistiken ser ut kan ligga på helt andra områden än det man först kommer att tänka på, t.ex. tillgången på läkare.

Ibland kanske analysen missar något viktigt, bara så där i misstag. Det är självklart att vattengymnastik, stavgång och aktiviteter i Botniahallen bidrar till förbättrad hälsa. Inte för en sekund betvivlar jag det.
Men i vårt studeranderegister hittar jag faktiskt c. 1800 kursdeltagare, som denna höst motionerar och/eller dansar regelbundet, eller studerar något ämne under rubriken Hälsa och välmående -inom vuxeninstitutets kursverksamhet.

Och hur var det nu med körsången? Kanske den också kan vara hälsobefrämjande? Det hävdar ju åtminstone vår finländska, välkända forskare Markku T. Hyyppä.  Körkurserna utgör en omfattande verksamhet hos oss och vid granninstituten.
Och hur mår man av att arbeta med sina händer – så som man kan göra i allehanda hantverkskurser? Ett rungande ”Toppen!”, skulle förmodligen alla våra deltagare i hantverkskurserna utbrista.

Jag har nyligen bekantat mig med aktuell hjärnforskning, som visar på att det som är bäst för vår hjärnhälsa är att träna fysiskt och musicera (helst genom att läsa noter) samt att se till att man umgås med andra (social interaktion).
Hmm … Låter som att medborgarinstituten i Finland träffar ganska rätt.

Men det är lätt att glömma bort något som länge varit en självklarhet. Under många år har städer, kommuner och en del föreningar byggt upp den verksamhet som i folkmun kallas ”arbis”, ”medis” eller ”vuxeninstitut”. Och jag påstår att alla dessa sysslar med friskvård – kanske utan att vi har varit så bra på att förklara det. År efter år har allehanda kurser rullat på. Kursavgifterna har varit låga så det har knappast varit ett hinder för någon att delta och hålla både kropp och knopp i trim.

Det kan vara svårt att sätta prislapp på de hälsoproblem som undvikits genom institutens kursverksamhet och dyrt att i kalkylerna missa en stor hälsofrämjande verksamhet.

 

 

Lusten att lära sig språk

  • Min Nordiska identitet
    Jag föddes norsk och växte upp mina första sju år i Oslo, med undantag av några parenteser som jag tillbringade hos mina mostrar i Danmark. Så då vi flyttade till Finland talade jag såväl norska som danska och ”hyvää yötä” ( uttalat ungefär hyvvee jyete”), var av någon underlig anledning det enda jag kunde på finska.
    Vi bosatte oss i Pyttis i sydöstra Finland och jag inledde min skolgång i Kvarnby småskola. En del problem och missförstånd uppstod nog i kommunikationen mellan mig och de andra, både läraren och mina skolkamrater, men det mesta förstod jag och rätt snabbt smalt jag in i finlandsvenskan. Jag tror minsann, att jag t.o.m. talade en rätt hyfsad pyttisdialekt, fast den försvann nog så snabbt, då jag började gå i Kotka Svenska Samskola. Boris ”Svenskis” Dahlgren var en fantastisk och kunnig modermålslärare som få glömmer!:-)
    Värre var det med finskan! Trots att byn där vi bodde var helt finskspråkig och mina bästa vänner, grannpojkarna Risto och Taisto, var helt finskspråkiga, fick jag kämpa länge med det andra inhemska innan jag kunde titulera mig tvåspråkig. En orsak var säkert, att min och vår modersmålslärares kemier inte gick ihop så där särdeles bra. Visserligen fick jag laudatur i finska ( felfritt!) i studentexamen, men det var nog först då jag gjorde min värnplikt vid Kymen Jääkäripataljoona i Fredrikhamn, som finskan började löpa ” helt obehärskat”.
    I samskolan lärde jag mig också både engelska och tyska. Trots att de också gick bra i studenten, var det egentligen bara engelskan som var rätt så flytande. Skolans korta tyska spädde jag sedan på med att studera språket i Åbo. Det stärkte nog mina teoretiska kunskaper, men även här var det sedan två tysklandsavsnitt i mitt liv, på tre månade vardera, som fick min tyska att blomstra och kännas naturlig.
    Min danska mors släktingar var ofta på besök hos oss under hela min skoltid, och lika ofta reste vi till Danmark på besök hos släkten. De här regelbundet återkommande språkbaden höll min danska levande, och än i dag är den helt gångbar.
    Norskan igen, som alltså var mitt modersmål de sju första åren, föll litet i glömska. Av olika randiga orsaker bröts kontakten till mina norska släktingar, och det det var först under studietiden som jag igen fick bruk av mina slumrande kunskaper i norska. När jag själv fick barn sökte jag sedan upp mina kusiner i Norge och de senaste tjugo åren har banden dit blivit allt starkare, parallellt med att min norska tagit sig helt hyfsat. Är faktiskt på besök hos min kusin i Norge, när jag skriver det här:-)

    Vad vill jag nu ha sagt med detta? Kanske främst hur lätt det är, att lära sig språk som barn. En gåva och kunskap som sedan finns kvar, när och om man vill återuppväcka det i vuxen ålder.
    Fram för språkbad – såväl för finsk- som svenskspråkiga barn!
    Sprattis

Mellan allsång och stadsdirektör

”Vad gör du egentligen på dagarna?” frågade väninnan efter min första vecka som biträdande rektor vid Helsingfors arbis.

Tja, jag har hunnit med sex möten (ett stående, fem sittande, ett på finska, fem på svenska), skapat ca 10 nya lösenord, skakat hand med stadsdirektör Viljanen, lett allsång för pensionärer i Nordhuset, firat 100-årsjubileum, lärt mig dansa Charleston på 10 minuter, hört Lillan Rehn & Arja Saijonmaa i skepnad av Christoffer Strandberg, hört Björn Wallén tala om den fria bildningens fyra rum (för övrigt behöver den finlandssvenska skolan rektorer som på samma sätt kan visionera om sitt bildningshus!), fått en guidad tur i finska Työväenopisto, skrivit protokoll, introducerat en föreläsare, fått parkeringsböter, undertecknat arvodesblankett för modeller, mött begrepp som Kursor, invandrarkoordinator, Timecon, Ilmonet och Hijat. Snacka om att det är högt i tak inom den fria bildningen! Och snacka om att det var en fantastisk vecka att inleda ett nytt jobb!

Att lämna klassrummet i Brändö gymnasium och jobbet som modersmålslärare var inget lätt beslut. Interaktionen med de unga är en verklig energikälla, men samtidigt är den också krävande. De tar just så mycket som man orkar ge, och helst lite till. Men i gengäld får man också mycket. Det saknar jag. Det jag inte saknar är väskan med korrigeringshögar, som jag bar hem varje dag, och den inbyggda 45-minutersklockan. Obruten tid att tänka under arbetsdagen är en okänd lyx för gymnasielärare.

”Du lär dig för livet, inte för studentexamen”, säger man inom gymnasiesektorn. ”Livslångt lärande” talar man om inom den fria bildningen. Samma sak jobbar vi för, om än med lite olika infallsvinklar. Lärandeprocessen är ingen avskild del av livet utan genomsyrar vår vardag från början till slut.

Vad jag ska göra nästa vecka? Träffa rektorer och biträdande rektorer inom den fria bildningen, pyssla inför julvakan och fundera på marknadsföring. Och vikariera som sagoläsare för 1–3-åringar En stillsam tur att det inte var kursen i slöjdsalen som var i behov av vikarie.

Pamela Granskog

 

Base Camp

bc

Jag såg en härlig dokumentär, http://arenan.yle.fi/tv/2229343. En grupp skoltrötta 16-åringar går ett extra år efter högstadiet, en s.k. tionde klass. De jobbar på att förbättra sina betyg för att komma in på vidare studier. De får extra tid och uppmärksamhet, de tas om hand av beundransvärda lärare med stort hjärta och tålamod.

Men jag sörjer över att de inte får någon större möjlighet till miljöbyte. Det handlar mest bara om skola, prov och vitsord. Skolans krav inför fortsatta studier i en annan skola. Slutet är ändå lyckligt och dokumentären visar att alla kommer in på vidare studier efter tionde klassen. Men ändå…

Jag skulle unna de här eleverna ett rejält miljöbyte och jag vet ju att något annat är möjligt. I Kronoby kan man gå Base Camp, en tionde klass som är uppbyggd på ett annat sätt. Base Camp betyder basläger och sinnebilden för det är en grupp som ska bestiga ett berg och förbereder sig mentalt och praktiskt för det som ligger framför. För 16-åringar liksom för bergsbestigare handlar det om ett avgörande skede i livet. En stor utmaning väntar och mycket kommer att förändras.

Ett tionde år på Base Camp handlar nog om skolbetyg. Samtidigt handlar det en massa om friluftsliv i olika former, äventyr, resor, teambuilding, estradproduktion, slöjd, biståndsarbete. Man tillbringar året i den fria bildningens miljö på en folkhögskola, men man gör också korta och långa resor och turer, sover på nya ställen och övernattar utomhus. Man jobbar med personliga utmaningar, med att fungera som grupp, man umgås med flera vuxna förebilder och man kommer också i beröring med människor från andra kulturer.

Det kommer att ta länge för Skolan att komma ifrån tvångsramen att vara bara Skola. Den ska i stället bli Lärmiljö och erbjuda det som eleven behöver för sin personliga utveckling. I väntan på det erbjuder den fria bildningen annorlunda former och metoder.

När ska man dö?

seniors

Ezekiel Emanuel i Pennsylvania, USA är professor i medicinsk etik. Han går kraftigt ut med sin idé att det är bäst om människan dör vid 75 års ålder. Han resonerar klokt på många sätt, som man kan se i The Atlantic eller i söndagens Hbl. Han talar om livets kvalitetstid. Den bästa tiden att älska, bli älskad, uppleva nya generationer, ge sitt produktiva bidrag i arbetsliv och samhälle.

Men…

Medelåldern för en Nobelpristagare är 48 år. Stefan Lundberg för i Hbl fram frågan om det ska vara normen och riktningsgivaren för varje människas liv. Visst, man ska bidra till samhället som man får hjälp av, men vem ska avgöra vilket liv som är tillräckligt mycket värt på en produktivitetsskala?

Emanuels funderingar rör sig snubblande nära enhetskulturens, rastänkandets och diktaturens sfärer. Det finns en idealmänniska, ett idealliv och så finns det avvikelser. Avvikelser är ineffektiva och bör motarbetas, avskaffas.

Jag ser flera gånger i veckan skymten av en annan sorts samhällsekonomiskt ineffektiv individ. En person med funktionsnedsättning har en ”goodwill-plats” i organisationen på en arbetsplats. Arbetsinsatsen kan det vara si och så med och handledningen kräver kanske mera än vad outputen blir. Men det är ett tecken på ett gott samhälle. Det finns någon där som anstränger sig lite extra för att det ska gå ihop. Den ”ineffektiva” kan bidra med annat än det förväntade. Ofta t.ex. ett stänk av glädje, eller kanske bara en påminnelse om att mångfald är ett faktum.

Att inte vilja acceptera mångfald, avvikelser och ”ineffektivitet” i hur människors liv börjar, pågår och slutar… jag tror inte det slutar bra!

I respekten för livet ligger en frihet och ett ansvar för att söka ett fullödigt personligt liv. Spänningen och hela poängen ligger nog i det som man inte helt kan kontrollera. Stefan Lundberg väljer för sin del ”motionscykel, rödvin, och cigarr” och det tycker jag han gör rätt i.

Bildningens Fyra Rum

Föreläste på Arbis i Helsingfors på Svenska Dagen och 100-årsfesten i huset. Här kommer en liten sammanfattning….

Arbis 100 år

Folkbildningen är ett Hus med åtminstone fyra rum:

1. Idéernas rum:

Arbetarinstituten i Finland skapades enligt svensk förebild i ett ideologiskt spänningsfält präglat av språkstrider, förryskning och olika ideologier: liberalismen –  (individens frihet), positivismen – (naturvetenskapens landvinningar) och socialismen. Längs Arbis historia kan man se ideologiska spår fram till idag…

2. Kulturens rum:

Befrielsepedagogen Paulo Freire lyfter fram behovet av att skapa kulturella frizoner genom en frihetspedagogik. Detta sker genom språket som gör oss medvetna om vår livssituation och ger grunden för en progressiv pedagogik.

Arbis är en kulturell frizon i huvudstadsregionen: jag minns en fortsättningskurs i franska med Carola Dahlström som lärare. Hon inledde varje lektion med att konversera med varje deltagare, och det avslöjades fort om man inte läst sin läxa. Jag tog med mig lärdomen att språk skall användas, inte dissekeras i små bitar av grammatik..

3. Det fysiska rummet:  

Författaren Bo Carpelan deltog i ett litteraturseminarium på Lärkkulla för ett kvartssekel sedan, där han läste dikten:

”Inga tak/inga väggar/det noggrant uppmätta rummet.” Här finns en tolkningsnyckel till Carpelans författarskap, som långt handlar om fotografiskt beskrivna punktminnen och rumsupplevelser.”Dikt är arkitektur, dikt är husbygge” fortsatte Carpelan, och jag kom att tänka på att precis så kan folkbildningen beskrivas – det är högt i tak och brett mellan väggarna, och golvet(dvs. vår djupaste identitet, vårt inre rum) bär.

4. Dialogens rum:

Folkbildningen bärs upp av det dialogiska, och en lärare som enbart håller monologer kommer inte långt. Idag är monologerna på modet i allehanda talkshows, reality-program och debatter. Om bildning byggs enbart på basis av kändisskap och underhållning finns det en risk att vi faller i bildningspopulismens dike.

Populism, trångsynthet och fanatism är motsatsen till bildning och dialog, eftersom motparten inte behöver höras. En annan faktor som kan begränsa bildningens rum är vi själva om vi väljer det ”trånga rummet” som Merete Mazzarella skrev om angående romaner där författaren inte trovärdigt lyckas gestalta en tvåspråkig miljö.

Tillämpat på Arbis: Arbis är en svensk institution, ett svenskt rum som inrymmer flera språk – Arbis som ett enspråkigt svenskt kulturellt rum är en anakronism! Ju fler språk vi talar, desto mer utrymme finns det i dialogens rum.

En slutknorr: inget sparpaket från staten lyckas inskränka på Bildningens Fyra Rum, som ständigt utvidgas. Bildningen kan förliknas med ett husbygge, en byggnad med en mångfald av        rum. Så tänker jag mig Arbis i Helsingfors,och vi andra som dagligen stretar med folkbildning.

Björn Wallén

 

Den fria bildningen och Reidar Wasenius

bildJag sitter med surfplattan i knäet och skriver. Vid sidan om mig läser kvinnan en finsk roman och soldatpojkarna flirtar med flickorna mitt emot. Det är fredag kväll och jag befinner mig på tåget, på väg hem efter ännu ett seminarium i Helsingfors, ett ganska vanligt inslag i mitt arbete.
Reidar Wasenius – ja, egentligen är det ju bara hans röst – guidar oss längs banan. ”Dickursby, Riihimäki, Tavastehus”. Han låter hela tiden trevlig. Ett bra drag av VR att anlita honom, tänker jag. Jag minns då han var till oss och föreläste förra hösten. Då talade han om hjärnan för han titulerar sig faktiskt ”Personal Brainer” och han förklarade hur vi med vår vilja och vårt sätt att vara faktiskt kan påverka vår hjärna. Intressant och lärorikt.

Hmm… Fick en CD med hjärnövningar av honom. Var har jag lagt den förresten?

Station för station närmar jag mig Vasa och Österhankmo dit jag kör sista sträckan med bil. Jag borde vara hemma lite för kl. 24 om tåget håller tidtabellen

I Helsingfors har jag deltagit i ett seminarium där nya reformer presenterats och dryftats. Lagar, förordningar, statsandelar och strukturer. Mycket kan förändras. Man befarar att den fria bildningens förutsättningar kan komma att påverkas negativt trots att alla lovordar och säger sig värna om den. Vi kommer kanske inte att ha råd med föreläsningar som den med Reidar? Det blir kanske en lyx att få lära sig hur man restaurerar en möbel, hanterar ritkol eller använder spansk vokabulär och grammatik? Eller något annat, ännu mer specifikt, som den fria bildningen i dag kan erbjuda? Och innebär måhända reformerna att det blir för dyrt för den breda allmänheten att delta i kurser vid medborgarinstitut och sommaruniversitet? Så var det väl ändå inte riktigt tänkt, eller…?
Där, i min tågvagn, kan jag nu faktiskt inte komma på att jag någonsin träffat en person som ångrat sitt år på folkhögskolan. Aldrig. Däremot har jag hört att många tycker att det varit det bästa de gjort – att den miljön fick dem att växa som människor. Kan det faktiskt vara något vi inte har råd att satsa på?

Frågorna är många, kvällen är sen och jag kanske är för trött för att tänka riktigt klart och konstruktivt. Och de svar – eller snarare, tongångar – jag under dagens seminarium lyssnat till var trots allt klart positivare än tidigare. Det finns väl grundat hopp om att den fria bildningen inte kommer att blöda till döds utan att vi som arbetar på fältet fortsättningsvis får goda möjligheter att utveckla den. Och så behöver vi förstås tänka.

”Vi anländer till Vasa.”

Tack Reidar!