”Jag vill sitta i ditt minne – på en liten, liten pinne”

minnetSå gott som varje dag stöter jag på diskussioner om minnet. Hur och vad vi minns och inte minns, hur det forskas i de ökade fallen av minnessjukdomar och vilka resultat man kan få av olika slags minnesträning. Jag får ofta förfrågningar om att ordna föreläsningar på ämnet och lärare bekymrar sig över kursdeltagare som har uppenbara svårigheter att komma ihåg. Kort sagt -minnet är ett högaktuellt ämne.

Inte då så konstigt kanske, att just Mattias Ribbing, trefaldig svensk minnesmästare, fick taltur under kommunförbundets årliga  rektorsdagar. Där hade man tänkt helt rätt då man planerade programmet. Minnet intresserar och ska så göra -i synnerhet då pedagoger från landets olika hörn samlas. I skolan, om någonstans, är minnet ett viktigt verktyg.

Ribbing är en mästare på att komma ihåg, vilket vi också fick höra prov på. Vem av oss med otränat, ”normalt” minne skulle klara av att detaljerat återge vad som stått i morgontidningen -på sidan 15, 13 eller egentligen vilken plats som helst? Precis som Minnesmästaren, den eminente föreläsaren? Eller några hundratal kombinationer av binära tal? Man kan ju bara tänka på hur många (få?) telefonnummer, som man så där rakt av kan räkna upp. I mitt fall är de nog med nöd och näppe ungefär tio… Och ur morgontidningen kan jag i bästa fall slarvigt återge något speciellt intressant men jag kan direkt erkänna att det är rätt så vanligt att jag lyckats blanda ihop ett och annat…

Föreläsningen gav dock hopp för oss vanliga, ”minnessvaga”. Sådant här kan man enligt herr Ribbing träna upp -ifall man nu känner att det är värt att satsa lite tid på. Hans enkla recept är att tänka i bilder, stilla stående eller rörliga sådana spelar ingen roll. Att börja med att lära sig namn på det sättet var ett tips från coachen, som också gav några exempel på det.

Sagt och gjort. På min semesterort har jag nu för att komma ihåg namnet på ett par krångliga, portugisiska städer försökt testa Ribbings metod: I huvudet har jag numera då en stor REA-skylt placerad på vår villatomt och en annan med ett berg försett med ett gigantiskt plåster (tydligen fanns det inga gränser för hur töntiga bilder man kan skapa) -och det funkar! För första gången lyckas jag hålla i minnet vad städerna heter: Vila Real och Aya Monte!

Se’n är det en annan historia att kunskap inte är det samma som minne och att lärande också sträcker sig mycket längre än att kunna räkna upp det ena och det andra. Men jag tror nog att vi alla förstått det. Och minnefunktionen är självklart av central betydelse då vi utvecklar kunskap. Men det får bli ett annat inlägg.

KLOCKRUMBAN☹

 

KLOCKRUMBAN☹

image

Så har vi än en gång “tjänat in” en timme, då det blev dags att återgå från sommar- till normaltid ( vintertid talar man också om) ! Bara för, att igen på våren “förlora” den samma!
Jag kan för mitt liv inte förstå varför vi har satt igång med den här cirkusen. Jo, jo, jag vet allt det där om att bättre utnyttja den ljusa tiden av dygnet, men åtminstone här uppe i norr är det rena nyset!
Det var visst oljekrisen på 1970-talet, som lyfte fram den tidigare skrinlagda tanken på sommartid, för att kunna spara in på utgifterna för upplysning m.m. . Personligen tillåter jag mig tvivla på, att samhället verkligen skulle spara på den här rumban, tvärtom ställer den till med en hel del förträt, som säkert kostar mera än det smakar.
Ryssland ligger kanske inte högst på popularitetslistorna för tillfället, men en sak har de åtminstone gjort rätt. För några år sedan fick de nog av sommartiden och införde en och samma tid året om.
Det tycker jag vi också borde gå in för! Ställ fast kyrkan mitt i byn och justera såväl normal- som sommartid med en halv time åt vart sitt håll☺

Sprattis

 

Jag, byråkrat?

Jag minns ännu att jag gapflabbade när en medstuderande undrade om jag inte skulle fortsätta med rektorsauskulteringen när jag fått min lärarbehörighet. Likväl blev jag rektor ändå. Rättare sagt om exakt en vecka, så där riktigt på riktigt. Då står mitt namn på dörren till rektorns rum. Då förvandlas jag i ett slag till en inbiten byråkrat, ha! Eller sen gör jag som Märta Tikkanen, rektor för Helsingfors arbis på 1970-talet. Hon myste i lördags på bokmässan av minnet, när hon och prorektor Ellinor Gube hittade på lösningar för att kringgå stadens ibland byråkratiska fånigheter. Det fröjdade mig att höra. Sunt bondförnuft och en dos humor skadar definitivt inte heller högre upp i byråkratin.

Jag har redan hunnit få frågan om jag tycker det är roligt att vara rektor. Frågan är inte helt enkel att besvara. För mig betyder nämligen roligt att något får mig att skratta, och det är kanske inte det första jag kombinerar med ett rektorsskap. Men om jag svarar nej, det är inte roligt, låter det ju som om jag inte alls tycker om mitt arbete.

Men vad är det då? Intressant, givande, spännande, utmanande – och då menar jag utmanande på ett positivt sätt, inte som en synonym till problematiskt. Ska man vara chef, kan jag inte föreställa mig en bättre plats att vara det på än på ett medborgarinstitut, där det sjuder av positivism, skaparglädje och kunskapstörst.

Moa Thors

Longplay

Mellersta Österbottens kammarorkester håller hög internationell nivå. Orkestern gör också publikarbete bland barn och ungdomar. Som bäst gör de en liten turné i svenskspråkiga lågstadier och förskolor. Man spelar Mozart, Grieg och Sibelius samt modern filmmusik. Man uppträder i små, intima utrymmen och ger också bl.a. specialprov på de olika instrumenten och hur man kan uttrycka olika känslor med dem. Allt på barnens villkor och också utgående från deras respons och frågor.

Kammarorkestern spelade nyss för förskolan och lågstadiet i Nedervetil. Förskolbarnen satt alldeles nära, tysta och koncentrerade. De var uppenbart tagna av klangerna och av intensiteten i uttrycket.

Man fick ställa frågor och det gavs svar. Det berättades om olika typer av musik, om olika långa stycken.

Det fanns tid för en sista fråga. En pojke hade skruvat på sig en stund, tog mod till sig och formulerade sin önskan:

– Kan ni spela naa som e lang?

En professionell stråkorkester som dimper ner och spelar klassiska verk för små barn kan knappast få någon bättre feedback!

(återgivet av signaturen ”En som var där”)

Seniorer på nätet

Som datalärare på Medis i Mariehamn har jag en hel del kurser för ”seniorer”, dvs äldre medborgare. I vår definition är det personer över 55 som är seniorer, så numera skulle jag själv också få gå på seniorkurser om jag hade tid. Våra seniorkurser hålls på dagtid, så i praktiken är det något högre medelålder på kurserna. Vi har seniorkurser i flera ämnen: gymnastik och vattengympa är populära, liksom ”Middagskonstnärerna” och andra konstkurser. Vi har faktiskt så mycket dagsverksamhet på Medis att det är svårt att hitta ett ledigt rum dagtid om det dyker upp ett sådant behov. Förutom seniorkurser sköter vi om landskapets undervisning i svenska för inflyttade – för närvarande hela fyra grupper som studerar på heltid.

Gymnastik och konst kanske alla inser att är en lämplig sysselsättning för pensionärer, men hur är det med datakurser? En 13-åring undrade en gång med äkta häpnad ”Va? 84 år och går på datakurs! Är det inte lite onödigt?” Jag fick tillfälle att förklara att det inte alls är onödigt. Det är tvärtemot väldigt nödvändigt. I dagens värld får man känna sig ordentligt utanför om man inte är inne i de digitala svängarna. På TV får man allt som oftast höra om hur man ska ”gå in på vår hemsida” för att läsa mera om det ämne som nyss avhandlats. Överallt ser man webbadresser flimra förbi, överallt talas det om e-post och dessutom om Facebook och Twitter och Instagram. Har man ingen aning om detta får man hela tiden påminnelser om att man är lite på sidan.

Mer och mer flyttas också viktig samhällsinformation över till ”nätet”. Ladda ner blanketter och läs mer på webben, är inte ovanliga uppmaningar. Folk som är yngre än 30-40 kan inte ens föreställa sig att någon inte är på nätet och beslut om information fattas därefter. För några år sedan drog Jomala kommun in sitt månatliga kommunblad som sändes till alla hushåll i kommunen. ”Nej, men man kan ladda ner det på nätet” hette det. Protesterna uteblev inte och det tog inte länge innan bladet var tillbaka i postlådorna.

seniorkurs

Det finns flera lovvärda projekt för att inkludera de äldre i den digitala världen och ännu mera borde man göra. Det är faktiskt en demokratifråga! Det är illa att medborgar- och arbetarinstitut allt mera får se sina resurser krympas, för förutom allt annat bra och viktigt som instituten uträttar, är det viktigt att alla medborgare får en chans att komma med på informationssamhällets nya banor. Mera gratiskurser för äldre behövs. Och kom inte och säg att vuxna människor får betala sina fritidsaktiviteter själva. Om man annars har svårt att få pengarna att räcka till är inte datakurser det som prioriteras högst.

Siv Ekström

 

 

Det vanligaste viruset

Vi sitter mitt i den stimmiga matsalen. Bullernivån brukar stiga högt här under lunchpausen, folk pratar och gestikulerar, det är som det skall vara i en skolmatsal med många studerande.

Mitt framför mig sitter en studerande med rastahår, och vi utbyter senaste nyheter med varandra. Jag frågar hur läget är med Ebola i hans hemland. Killen, som är från Sierra Leone, ser mig intensivt i ögonen med en blick som utrycker lika delar förtvivlan och vrede.

– Jag följer med nyheterna varje dag, dygnet runt. Folk dör på gatorna, och hjälpinsatserna kommer för sent. Mest besviken är jag på amerikanerna, som vetat om Ebola i sex års tid redan, men de har inte gjort något för att stoppa det. Varför har inte Obama tagit i saken?

Jag frågar vad man gjort hemma i Sierra Leone, och får till svar:

– Vi har brist på det mesta: medicin, vårdresurser, kunskap. Ebola sprider skräck, så det enda folket kan göra är att be. Men hjälper våra böner?

Efter samtalet i matsalen slås jag av hur nära världen kommer i dagens folkbildning. Vi har läst här i Livslärd om en irakier, en syrier, och nu om killen från Sierra Leone.

Samtalet fick mig att fundera på vilket virus är vanligast idag. Är det skräcken och misstron som smittar oss efter varje ny katastrof? Eller är det motmedicinen, den kämpande humanismen som agerar när andra reagerar? Själv kan jag känna bådadera, beroende på dagen. Vad tänker du?

Björn Wallén

 

Jag är inte en stark kvinna!

Får jag en gång till höra att jag är en stark kvinna så kanske jag inte orkar behärska mig längre.

 
Vad då stark? Vad menar man med en stark kvinna egentligen? Varför är det så att man tänker på muskler då man talar om en stark man, men på någonting helt annat då man refererar till en kvinna.  Jag menar, är kvinnor svaga?

stark

Det blir så fel att nedvärdera kvinnor genom att kalla dem för starka bara för att de råkar göra något som män vanligtvis kanske gör.  Man säger aldrig att en man är stark för att han är självständig och tror på sig själv.

Jag är inte en stark kvinna för att jag ensam uppfostrat mina barn. Skulle jag ha varit en svag kvinna om jag inte skilt mig?  Jag är inte en stark kvinna för att jag flyttat till landet, för jag var ju inte en svag kvinna som bodde i stan och jag är inte en stark kvinna för att jag uppfyller mina drömmar, för jag var väl inte svag innan jag började?

Men jag är praktiskt sinnad, jag är målmedveten, jag är nyfiken, jag vill lära mig nya saker, jag tycker om att tycka om och jag tycker om att göra mina medmänniskor glada i deras liv.  Till det behövs inte starkhet, till det behövs någonting helt annat.

Nästa som kallar mig för stark kommer jag att nypa i baken – och då får hen konkret känna hur stark jag verkligen är!

Kati Sandelin

I Syrien finns inga adresser mer

Lektion. Alla femton nationaliteter är på plats. Haji sitter längst bak i rummet. För det mesta på gott humör, får oss andra att skratta och må bra.

Efter lektionen kommer han fram till mej.

– Kan du hjälpa mej? frågar han och räcker fram en bunt med papper från Röda Korset.

-Min son har försvunnit. Men du kanske inte har tid?

Vi sätter oss ner och börjar fylla i. Hans ena son kom till Finland i våras. Dottern och den andra sonen bor kvar i Syrien. Själv kom han till Finland för flera år sedan när Aleppo fortfarande var en vacker antik stad och Unescos världsarv stod orörda.
aleppo_explosion_iso

Bildkälla: dippost.com

 

– Här frågas det efter hur det gick till när kontakten med honom bröts, säjer jag. Han tittar på mej.

– Alltid mycket svårt men jag har  fått kontakt via min dotter och sen har han alltid ringt tillbaka. Nu har han inte ringt på flera veckor.

Sonens barn har Haji fått över till Turkiet. Jag vet inte hur och jag vill inte fråga mer än nödvändigt.

– Här frågas efter en adress, säjer jag.

– I Syrien finns inga adresser mer, säjer han.

Vi fyller istället i ett telefonnummer till hans dotter. Hon svarar fortfarande.

 

Sabine Forsblom

 

p.s. Senare frågar jag om jag får skriva om honom. Ja, säjer Haji. Skriv vad du vill. d.s.

”Only 10?!”

Nouveaune

S’il vous plait, dela med mig ett solskensögonblick från samtalet mellan bulgaren, irakiern och finländaren, alla tre familjefäder. Vi diskuterade vårt projekt Ethno Media, brobyggandet mellan kulturerna.

Petar hade kommit hem vid 4-tiden natten innan. Men han var glad och upprymd. Han hade varit på BB, tillsammans med ett tiotal rätt nära släktingar till barnet som väntades. Familjen, ju – det gällde hans kusins barnbarn! Han berättade livfullt om timmarna, väntandet och stämningen. Han ville också berätta om sjukhuspersonalens först något ifrågasättande, men sedan accepterande och tydligen t.o.m. försiktigt uppskattande och uppmuntrande inställning till den stora mängden besökare.

Jag skrattade gott åt de scener jag kunde se för mig där i väntrummen. Vad härligt, det är ju trots allt inte fråga om någon allvarlig farsot som ska isoleras bort! Jag sade något om mina egna, mer småskaliga BB-upplevelser.

Vi vände oss så till Hussein. Han hade suttit stilla och lyssnat. När han såg att det var hans tur att kommentera, ur sin kulturs synvinkel, brast han ut i ett stort leende och inledde sitt inlägg med ett glatt utrop:

– Only ten?!!!

Storleken spelar ingen roll

BB, gymnasier, folkhögskolor etc., alla skall slås ihop till nya stora blomstrande enheter.

Förra veckan var Finlands folkhögskolor samlade till årsmöte och bland rektorerna, speciellt för mindre skolor, var rädslan för framtiden uppenbar. Många upplever ett överhängande hot mot en mer än sekellång tradition som den egna ortens enda representanten för den fria bildningen.

I sin kamp för att överleva har många folkhögskolor valt att vid sidan om den fria bildningen också satsa på formell utbildning. Det är helt enkelt bättre ekonomi i den. Statsstödet täcker 100 % av yrkesutbildningens kostnader men bara drygt hälften av vad det kostar att ordna fri bildning vid en folkhögskola.

I den stora reformen som planeras är hotbilden överhängande, att de små folkhögskolornas yrkesutbildning blir uppslukade av mammutyrkesinstitut. Och snart blir det då lapp för luckan också för deras fria bildning!

Vad är det som gör att bara stort anses vara vackert ( ekonomiskt lönsamt)? Om man verkligen kan sin sak, så spelar ju storleken ingen roll.

Dessvärre hotar storhetsvansinnet att ta kål på många viktiga kulturella institutioner   såväl lokala, regionala som nationella.  Pengar tycks inte se något egenvärde i trivsel.

Sprattis
Henrik von Pfaler