Polska med symfoniorkestern

Nedergårds-Janne i Listersby i Vårdö kunde aldrig föreställa sig att polskan han spelade för Otto Andersson i början av 1900-talet en gång om drygt hundra år skulle spelas av en symfoniorkester från Sverige. Men nu är det gjort! I torsdags besökte Gävle symfoniorkester Mariehamn och konserthuset Alandica. De kom för att spela musiken från sin nyutgivna CD med titeln ”Symphonic Stomp of Sweden”. Skivan omfattar 65 minuter folkmusik, både gammal traditionell och helt nyskriven, arrangerad för orkestern av Karl-Johan Ankarblom.

Skivbolaget hade låtit sig övertalas att ge ut den planerade skivan men när de fick höra inspelningarna som var klara någon gång i februari – mars i fjol, ville de lansera CD:n internationellt och då fick det ta tid att ordna med skivomslag och putsa marknadsföringsstrategierna. Som vi har väntat, vi som visste vad som var på gång och dessutom fick en föraning genom en filmsnutt på Facebook från en konsert i Bollmäs som orkestern passade på att göra efter skivinspelningen ifjol.

Den 8 augusti i år släpptes skivan på Hesselby folkmusikfestival i Stockholm och fick mycket positiv respons. Kritikerna i Sverige har varit hänförda, skivan har sålt i mängder så att den legat på topplistor när det gäller klassisk musik. På Åland har vi nu i två års tid haft ett samarbete med Gävlesymfonikerna och vi var förstås många som blev glada när vi fick veta att de kommer till Åland med folkmusikprogrammet nu i höst. De har spelat i Mariehamn tre gånger tidigare, en gång i terminen, sedan sportlovet 2013. Samarbetet gäller offentliga konserter, men också Ålands musikinstituts elever, som har fått träffa musikerna i orkestern och spela tillsammans med dem.

Musiken på den nya CD:n bildar en helhet skapad av arrangören Karl-Johan Ankarblom som också dirigerade orkestern under konserten på Alandica. Folkmusiken idag har inte någon framträdande roll i människornas vardag, men vid viktiga livshändelser är det ändå ofta till folkmusiker man vänder sig. Vid bröllop, dop och i sorg. Verket börjar i den folkliga föreställningsvärlden med Karl-Johans egen komposition Hins kall från Hårga, där Näcken kallar på spelmannen som svarar och som får orkestern med sig till slut. Därefter kommer arbete, fest, bröllop och vemod med på olika sätt i resten av låtarna. En fantastisk skiva!

Vid ålandsbesöket ville man ha litet åländsk musik med på ett hörn och min dotter Ida Kronholm och jag blev inbjudna att tillsammans med Andreas Nyberg agera förband – som man brukar ha på alla större rockkonserter. Allra först spelade vi Klang Julles vals med enbart fioler tillsammans med dirigenten som själv är folkmusiker från början (fem år var han visst när han började). Sedan kom Nedergårds-Jannes polskan med dirigent och full orkester bakom oss. Andreas Nybergs schottis, som fick heta Rejvländer i det här sammanhanget, blev nästa låt innan orkesterns ordinarie program tog vid med riksspelmannen Görgen Antonsson som solist.

Det är svårt att förklara hur fantastiskt det var att musicera med symfoniorkestern i ryggen. Femtiofyra musiker, varav tre slagverkare och så Karl-Johans påhittiga, svängiga arrangemang! I den sista låten på konserten som var den tredje av ”våra” låtar som arrangerats speciellt för detta tillfälle var det svårt att hålla masken. Mungiporna gick nog upp till öronen: den finaste brudmarschen vi vet, Napoleon, som finns i varianter över hela Norden, inleddes med oboesolo över spröda violinklanger i B-dur, vi kom med i G-dur och det hela avslutades i A-dur. Då blev det lyckosprattel i violinerna, och blåsare och slagverk som bara växte… ”Ett minne för livet” räcker inte till, jag har inte landat ännu och vill inte göra det ännu på ett tag.

Siv Ekström
Foto av Tua Åström från konserten med solisten Görgen Antonsson och dirigenten Karl-Johan Ankarblom

Pulinat pois!

För över tio år sedan satte jag för första gången min fot i en folkhögskola. Jag kunde inte tro att det var sant: Det fanns en oas i Finland! Det var så underbart befriande för mej, som varit journalist och mest rapporterat om allt som inte är som det ska, att se detta.

Det spelades teater, det målades, det pluggades för inträdesprov till statsvetenskap, psykologi, jounalistik, media m.m. På lektionerna satt 20-åringar, 30-åringar, 40-åringar och 50-åringar tillsammans och funderade och diskuterade. Över hela skolan låg en atmosfär av frihet och glädje. Alla förenade av en och samma sak: De ville hitta sin plats, sin röst i samhället.

En av de första saker jag som ny filmlärare fick lära mej var ordet dialogpedagogik: Att involvera de studerande, fråga, ifrågasätta, undersöka och diskutera. 

 

 

Och vi diskuterade. Och studerade. Och diskuterade ännu en gång. Ibland var diskussionerna högljudda, ibland lågmälda. Men det var en sak vi aldrig gjorde. Vi sa aldrig Pulinat pois! För den andra saken jag lärde mej första dagen i folkhögskolan var att vi vill att våra studerande ska bli Någon inte Något. De ska alltså inte bli ett Yrke utan en Person. Och för att bli det måste man få säga sin åsikt, lära sig att man alltid har rätt att uttrycka den, att den är viktig för att vårt samhälle ska präglas av mångfald, en kör av olika röster, tankar och idéer. Och det här ska man självklart kunna göra utan rädsla för repressalier. Åtminstone här i vårt land. Här i vårt demokratiska land.

Idag firar vi folkhögskolans 125 år i Finland. Det blåser snåla vindar. Upprätthållarnas antal ska ner, pengar ska sparas. För i det samhällsklimat som råder nu, är det viktigare att bli Något än Någon. Vad det kostar samhället i form av avbrutna studier (ca 30% avbryter sina studier på andra stadiet), illamånde och evenuell utslagning borde man räkna ut i pengar, för det går säkert att mäta på ett sätt som ekonomerna förstår. Och det är viktigt – att vi talar ett språk som de som sitter på kassakistan förstår. Men för mej och för många andra som vet vad folkhögskola och fri bildning är, finns det ett värde som är viktigare: Alla har rätt till sin röst, alla har rätt att bli Någon.

I går satt jag i jubileets tecken och lyssnade på ett föredrag av Alf Rehn. Han sa många kloka saker. Men en sak fastnade speciellt. Med risk för att citera honom fel minns jag att han ungefär så här: De organisationer som klarar sig sämst i framtiden är de som bygger sin framtidsvision på konsensus. Så – låt alla åsikter höras: de obekväma, de arga, de undrande, de uppmuntrande. Och säj aldrig, aldrig Pulinat pois! 

Sabine Forsblom

P.S. Några kommentarer om vad ett år på folkhögskola betytt för några studerande. Många av dem blev journalister, har det fria ordet som yrke. Förhoppningsvis också i framtiden. I vårt demokratiska land.  

P.S 2 Liknade listor finns alldeles säkert på de flesta folkhöskolor.

En livsviktig droppe i havet

Mottagande av flyktingar är aktuellt på flera orter just nu. Man får i dagspressen och andra medier veta hur många de är och varifrån de kommer. Lokalt letas det efter bostäder och stödfamiljer. I kommunen håller välfärdsteam och nämnder möten för att förbereda det hela. Vilka språk och religioner behöver vi känna till? Ska vi budgetera si eller så? Uppgifter knackas in i våra system och matas ut för att beskriva vad som händer.

Är det bara jag som har fjärilar i magen?
Varenda gång jag snuddar vid fakta – att det faktiskt kommer att ske, inom kort – så tar hjärtat ett extra skutt. Jag tycker att det känns stort trots att någon snusförnuftigt säger att det ju ändå är bara 20 personer som kommer att tas emot. Vad är nu det att göra rubriker av? När det är så många som behöver hjälp?  Vår kommuns mottagande beskrivs som en droppe i havet. Ja, tänk så fnuttigt -bara 20 personer.
Men hur kan man säga så?
20 mänskor är väl– tvärtom – ganska många?!  Mammor, pappor, unga och barn, som alla har en längtan bort från något de inte kan leva i.

20 l-i-v!

Mänskor, som kanske väntat på det här beslutet i flera år och äntligen får uppleva det. Det är alltså 20 livs levande personer vi talar om, inte siffror i någon nationell eller kommunal statistik. 20 mänskor, som nu står inför en enorm förändring i sina liv. Ett stort uppbrott, som säkert också är förknippat med sorg. Vi kan knappast förstå men jag anar att både oro, förväntningar och spänning kan störa nattsömnen för både barn och vuxna.
Det som gör att mitt hjärta ibland slår några extra slag är att jag mitt i min vardag också känner av spänningen. Det pirrar, nästan som om det vore jag själv som såg fram emot en efterlängtad resa. Någonstans i världen sitter faktiskt de här mänskorna och väntar på att få komma iväg – hit, till oss. De känner inte oss och vi känner inte dem men snart kommer vi att råkas och här ska vi hjälpas åt med att göra livet gott.

Hej och välkomna!

 

Jag är ett sommarbarn

Jag är född på årets mörkaste dag, den 21 december, men det är på sommaren jag lever upp. Och nu går den förlängda sommarsäsongen oundvikligen mot sitt slut.Hittills har vi fått ta del av en ovanligt varm september månad och åtminstone frugan och jag har varit på stugan varje veckoslut.

Bastubad såväl fredag som lördag, med dopp i sjön där vattentemperaturen ännu i går var 16 C.
Brasa i kakelugnen på kvällen och på morgnarna puttrade kaffet ackompanjerat av vedspisens stilla sprakande.
Långa promenader längs stranden och in i den skogen, som lyser i hela sin färgprakt.
Det är där ute, på landet, som jag kan varva ned och verkligen njuta av livet.

Men nu var det kanske det sista landeveckoslutet för i år. Nästa weekend skall vi, hela familjen, fira mina föräldrars födelsedagar & bröllopsdag och den påföljande är jag fast med annat medan Susanna är på arbetsresa.
En vecka senare skall jag själv på resa ons-sö, och så närmar vi oss redan november. Då är det så mörkt och kallt, att vi helt enkelt inte längre vill åka ut.

Men jag drömmer redan om nästa sommar. Då växer jag, precis som alla andra år, på något sätt fast i den västnyländska myllan i Fagervik.

Sprattis

På fest med presidenten

I allmänhet är jag inte så mycket för kungligheter och celebriteter, men visst kändes det fint att både landets president och huvudstadens överborgmästare deltog i firandet av Helsingfors arbis och Helsingin työväenopistos 100 år.

Men det viktiga var egentligen inte deras närvaro i sig utan vad de sade. Ok, festtal är förstås alltid festtal, men visst var det ljuv musik i mina öron att höra president Niinistö säga att arbetarinstitutens roll som samhällsbyggare är obestridlig. Överborgmästare Pajunens beskrivning av instituten som hörnstenar i Finlands välfärdsmodell var inte heller fy skam. Dessutom betonade han dels Arbis roll som en svenskspråkig oas och samlingspunkt i den mångkulturella huvudstaden, dels Arbis symboliskt viktiga betydelse som ett svenskspråkigt verk med en egen direktion. Ah, vad det gjorde gott för själen!

På ett personalmöte för någon dag sedan sög vi ännu på den här karamellen. Men en kollega konstaterade nyktert att vi inte har råd att stanna upp och vara euforiska. Det är bara att kavla upp ärmarna och visa att vi lever upp till de här vackra orden. Och det tycker jag är en av de underbara sakerna med att jobba på Arbis, att alla är fyllda av iver att göra ännu bättre ifrån sig. Man blir så glad! Inte för inte heter också Arbis festskrift Delad glädje.

Moa Thors

Berusad

Nu ska jag klampa in i porslinsaffären…!

Jag lyssnade på en alkoholdebatt i finsk radio (Yle Puhe). Alkoholspecialistens argumentation utgick från att problermet i Finland är att så många dricker för att bli berusade (”humaltuakseen”). Jag är inte av samma åsikt, jag tycker att det är en förenkling. Berusning är inte negativt.

Man kan berusas av lycka och man kan berusas av kärlek. Jag tror att dessa uttryck är det närmaste människan i litteraturen och annat har kommit att beskriva känslotillstånd, som är så höga att man knappt vet vad man ska ta sig till och där man ser alla möjligheter. Man har tagit till en jämförelse: behaget i att njuta av ett väl framställt vin i gott sällskap.

Alkoholhaltigt vin är något urgammalt, så är också upplevelsen av den effekt vinet har på människans sinnesstämning. The tricky point: det finns ett positivt område, det finns en gräns och efter den gränsen finns det ett negativt område. Alkoholspecialisten talade bara om det negativa området, den redlösa berusningen.

Ett lite skojigt sätt att komma snyggt förbi det här är att använda uttrycket ”salongsberusad”. Jag ser framför mig en propert klädd, lite tuttilullande gubbe eller gumma, glad i hågen, till förtret för ingen. Att beskrivningen skulle vara den enda tillåtna beskrivningen av berusning, det vore dock lite fattigt.

Men att det skulle vara kategoriskt fel att vilja uppleva en berusning… neeej, begrepp och perspektiv förtjänar att utvidgas.

Kärlek

Det kan hända att man gör misstag i livet,
och vem har inte gjort det?
Det kan kännas svårt en tid,
men det lättar så småningom.
Så skall det vara!
Kärleken försvinner inte,
trots misstagen.
Hur många misstag du än gör
tycker jag ändå alltid om dig.
Om man hängde upp sig på misstagen,
så skulle ingen bli älskad!

Jag funderar på det där med jämna mellanrum och läser texten ibland, texten som jag skrev för 34 år sedan. Är det så där? Finns det en gräns för kärleken?

För några veckor sedan var jag på en rekreationsdag där en del av programmet handlade om välmående på arbetsplatsen. I en allmän fråga om livet skulle vi svara på frågan vad som är viktigast. Nästan alla skrev ordet kärlek.

Jag tror vi borde känna lite mer kärlek. Kärlek till vårt jobb, till vår tillvaro, till våra vänner, till vår familj. Vi glömmer lätt att odla kärleken, att hålla den vid liv. Vi springer på i en himla fart och hinner knappt med oss själva – hur skall vi då hinna med kärleken?

Kati

Om att bygga en Community

Var är mitt hem? – I mitt hemland, svarar patrioten. – I min hembygd, säger lokalaktivisten. – I min kämppä, tycker soffpotatisen. Alla har rätt på sitt sätt. Och man kunde tillägga ännu en kliché: Ditt hem är där ditt hjärta är.

Folkhögskolan brukade i fornstora dar kallas för Hemmet vid vägen. Där stannade ungdomar på korta och långa kurser på sin livslånga vandring på lärandets stig. Hemmet vid vägen förkroppsligades ofta i Föreståndarparet, som skapade en hemlik stämning och fostrade ungdomen med hyfs och pli varvat med allmänbildande ämnen.

När Lärkkulla-stiftelsens folkakademi byggdes efter kriget, jobbade man mycket utgående från en hemlik vision:

Folkhögskolorna symboliserade framåtandan i landet, pedagogisk optimism och progressiva idéer. Vad blev det av Hemmet vid vägen?

I dagens individualistiska och hårda utbildningsklimat är det lätt hänt att idén om Hemmet tappas bort bland studieveckorna. Jag vill gärna använda begreppet Community för att fånga något av folkhögskolans ursprungliga idé och anda.

Folkhögskolan fyller 125 år i vårt land, och firas på finlandssvenskt håll med ett jubileum vid Borgå folkakademi i slutet av september. Många skolor kämpar i ekonomisk snålblåst och struktur-omvandlingar. Vilket kapital finns då kvar i Hemmet vid vägen?

Mitt svar är: lärgemenskapen, på engelska Learning Community. Den kanadensiska prästen som grundat kommuniteten L Árche skriver: ”The essence of community is the sense of belonging.”

En känsla av tillhörighet, just det behöver alla vandrare på lärandets livsvida stig.

Björn Wallén, www.larkkulla.net

 

 

 

 

 

Välkommen eller inte?

Välkommen till vårt land, titta så fint det är här. Vacker natur och trevliga människor. Flytta hit och bli en del av detta! (För vi är oroliga att pengarna inte räcker till när vi blir pensionärer, så vi behöver lite fler skattebetalare) Om du kommer från EU kan du vistas här i tre månader utan krångel, sedan behöver du bara registrera din uppehållsrätt och så kan du stanna.

Jaha, tänkte det unga välutbildade paret från ett västeuropeiskt land inte så långt härifrån. Det där låter fint. Vi vill bo där som de har så fin orörd natur. Vi vill hjälpa till och bidra med det vi kan – vi har sådana yrken att vi kan jobba och betala skatt från första början. Vi har redan pluggat svenska på egen hand, så vi förstår vad ni säger, men vi vill ju bli bättre så vi hoppas vi kan gå några kurser till.

De kom hit och efter två månader kände de att det här är precis vad de tänkte sig. – Vi vill stanna här! Och så började de sin vandring mellan de myndigheter som man behöver registrera sig hos.

OK, för att få stanna behöver man visa att man har ett arbete som man kan försörja sig på. Ett intyg på att man har en anställning, står det i lagen. Javisst, varsågod, här är pappren: hustrun har skaffat sig ett jobb och mannen har ett som han sköter på distans. Men det dög inte med ett intyg från arbetsgivaren att den ena av dem skaffat jobb här. – Du måste visa upp ditt arbetskontrakt. Men det kan jag inte få förrän jag har ett bankkonto och det kan jag inte öppna utan finskt personnummer och det får jag inte förrän jag har fått lov att stanna, eller hur?

Om hustrun får tillstånd att stanna kan mannen få stanna för att de är gifta. – Nej, ett äktenskapsintyg från april i år, dessutom på tyska, det där duger inte, ni kan ju ha skiljt er sedan dess!

Det unga paret försökte på alla sätt, de skaffade fram papper och intyg, läste lagtexter och frågade sig fram, men känslan av ekorrhjul och Moment 22 blev nästan outhärdlig. Varför är det så svårt? Vi är EU-medborgare och det ska vara enkelt att flytta inom EU. Vi har båda arbete och vill arbeta och bo här i glesbygden och bidra till samhället. Varför gör ni filmer och lockar hit folk om ni inte vill ha oss här?

När de gick till polisen en sista gång lastade med nya papper och intyg och en utskrift med paragrafer ur Finlex för att försöka beveka tjänstemännen där, fick de plötsligt sitt tillstånd och ingen vet riktigt hur det gick till. (Kanske berodde det på att magistraten gav personnummer, så att hon som redan fått jobb kunde öppna ett bankkonto så att hon kunde få sitt kontrakt.)

Sådana historier får man sig till livs när man arbetar på det nyinrättade informationskontoret Kompassen vid Medborgarinstitutet i Mariehamn. Kompassen finns till för att underlätta för nyinflyttade att etablera sig på Åland. Vi har en försöksperiod på 12 månader – för att se om kontoret fyller ett behov…

Siv Ekström

Osäkra september

Det känns nästan overkligt. Så varmt, så klar hög himmel och samtidigt redan gula och röda löv på träden. Solen står lågt och skuggorna blir långa, färgerna djupa. Äpplena doftar sött och dimmorna sveper sin svala duk omkring mej och gör världen mjuk och stilla.

Ibland är jag så glad över att leva i ett land med årstider! Det ger mej en påtaglig påminnelse om att allting förändras, och jag finner en stor tröst idet. Då är det nämligen också möjligt att allting förändras till det bättre. Jag är så rädd att stagnera; i livet, i mina åsikter och attityder. Tove Jansson sade det bäst: Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mej. Den här hösten i trädgården när jag plockar äpplen känner jag mej lugn: jag kan fortfarande förändras mot att bli den bästa versionen av mej själv. Jag ska i alla fall igen en gång försöka.

Sabine Forsblom