Min man hade börjat teckna ner minnen från sin barndom i 40-talets Raumo. Han börjar sina anteckningar så här: ”Olen elänyt elämäni ihmeellisessä maailmassa, joka on aikanani muuttunut varmaan enemmän kuin koskaan näin lyhyen ajan kuluessa.”
Jag inser att också jag har hunnit uppleva stora förändringar. Jag minns att jag tyckte mig vara vansinnigt modern när jag köpte en elektrisk skrivmaskin när jag skulle skriva min gradu i mitten av 70-talet. En framsynt bekant föreslog att jag hellre skulle satsa på en dator. Jag skrattade honom rakt upp i ansiktet – jag, dator? Vad skulle jag göra med den?
I dag lyder frågan: Vad skulle jag göra utan den? Det är skrämmande att märka hur beroende jag har blivit av att här och nu kunna utnyttja de funktioner och tjänster datorn – i alla dess skepnader – erbjuder.
För många med mig är det en självklarhet att man ska kunna anmäla sig till en arbiskurs med några snabba klick på datorn. Därför beslutade vi för flera år sedan att bygga upp ett gemensamt anmälningssystem för medborgarinstituten i huvudstadsregionen; ett system som skulle vara modernare och snabbare och snofsigare än det gamla. Under de senaste två åren har vi jobbat tätt ihop med producenten för att alla små detaljer ska sitta rätt och för att tusentals presumtiva kursdeltagare ska kunna anmäla sig samtidigt. Och vad händer den första anmälningsdagen? Systemet kraschar! Gissa att det känns snopet.
Men man kan också vända på steken och konstatera att intresset för våra kurser var ännu större än vi vågat hoppas på. Och då känns det genast mycket bättre. Inte minst som vårt kära ilmonet efter de första katastroferna varit riktigt samarbetsvilligt.
Moa Thors
Livslärd 