Benefits of Lifelong Learning

Jippii, nu är det vetenskapligt bevisat att det gör människan gott att gå på kurs! Och det som gör människan gott, det gör också samhället gott. Vad är väl bättre än välmående människor? I mars får vi det svart på vitt då BeLL:s slutrapport blir färdig.

BeLL står får Benefits of Lifelong Learning. Man har undersökt vilken nytta människor har av att förkovra sig inom något område på frivillig basis och man har hittat tio tydligt urskiljbara aspekter. Och det här handlar alltså inte bara om Finland. Jag tycker att det är ganska häftigt att tio europeiska länder har varit med i det här projektet som har sträckt sig över flera år. Det ger det hela rätt stor tyngd.

Naturligtvis var det genast någon cyniker som varit med redan på Hedenhös tid, som tyckte att Jyri Manninen bara kom med självklarheter. Visst, vi som jobbar med fri bildning vet hur givande det är för människor att få pröva på något helt nytt eller borra sig djupare in i något som de redan känner till. Alla som gått på kurs på något arbis eller någon folkhögskola vet det också. Men kan vi verkligen bevisa det för alla dem som sitter på penningkistorna? Snart kan vi i alla fall stoppa en pinfärsk forskningsrapport i handen på dem, ha!

Moa

 

Läxor för skolan eller livet?

Läxor för skolan eller livet?
Hemma pågår läxläsning, och nu är det snart prov i finska för 14-åringen.
Finska + pubertet brukar inte vara någon bra kombo i en familj där vardagen långt går på svenska.
Till provavsnittet hör en text där man skall kunna namnen på olika kroppsdelar: det är ”panna” (otsa): otsapää svarar 14-åringen, vilket ju låter helt logiskt då ”axel” är olkapää.
Suck, läsandet går trögt som tjärade skidor i spåret, och pedagogen i mig försöker med associationer som en metod att pränta in orden på finska: till ordet ”handled” (ranne) testar jag med rådet: Tänk på de där biljetterna som man har runt handleden på Borgbacken: ranneke. Rådet funkar inget vidare, eftersom jag får ilskna protester till svar..
Vad skall föräldrar hitta på för att få hjälp med läxläsandet? Hur kan läxorna bli lärande för livet, inte bara för nästa prov? Förbundet Hem och Skola har en del matnyttiga tips för föräldrar, http://hemochskola.fi/hem/presentation/foralder/10_tips/ och ett pinfärskt material som heter Trestegsstödet där du kan få ökad kännedom om vilka inlärningsstöd ditt barn har rätt att få i jobbiga livssituationer: http://hemochskola.fi/hem/article-13584-31029-271-trestegsstodet-vad-ar-det
I Sverige har man gått så långt att privata företag erbjuder läxläsningshjälp och privatlärare när föräldrar inte vill, kan eller orkar läsa läxor med sina barn – t.ex. aktiebolaget Studybuddy:

Då har vi en situation där de vuxna kapitulerat, och där endast de kapitalstarka har råd att lägga ut läxläsningen på entrepenad. Ingen önskvärd utveckling!
Tillbaka till hemmet, där pluggandet och tuggandet av finska ord avancerar långsamt. Men så kommer han på att läraren tipsat om att lära sig kroppsdelarna på finska via engelskan. För ett barn i YouTube-generationen kommer de engelska orden före de finska, men framförallt skapas ny motivation och speciell twist i läxläsningen.
Vilken smart pedagogisk lösning att simultant ta in svenska ord via engelskan till finskan. Nu blir frågan vad ”haka” är på engelska: chin eller cheek? ”Cheek” svarar jag självsäkert – fel. Dubbelt upp fel: föräldrar skall inte svara på sina egna frågor. Att ”haka” är chin och leuka blev klart efter en stunds funderande. De är smarta de där fjortisarna, och ofta bättre pedagoger än yrkesskadade fostrare där hemma!
Björn Wallén

Personlig utveckling

Nyligen hemkommen från hundskolan fortsatte jag att tänka på en sak läraren sade. Hon sade bland annat att hundar har mycket lättare att förstå oss människor om vi talar hund. Hundar använder kroppsspråk när de talar och utan att vi kanske tänker på det så iakttar de oss och vårt kropsspråk hela tiden. Om vi stressar omkring och är otydliga i vårt språk så försöker de säga ”lugna ner dig lite” med sitt kroppsspråk. Om vi inte har bemödat oss om att tala hund så märker vi nödvändigtvis inte när de talar till oss. Tänk er själva den situationen då ni försöker tala till någon och den inte hör er. Inte trevligt alls!
Länge var jag aktiv i hästvärlden och där talade jag häst, nu lär jag mig tala hund. Jag kan också tala finska, svenska, engelska, isländska, vuxenpedagogik, organisering och punktlighet.

Jag fortsätter att spåna kring ämnet och tänker att det krävs olika språk i olika situationer, både i arbetslivet och i det personliga livet. Jobbar man i en kassa är det bra om man kan tala kassa, jobbar man med bostadsförmedling skall man kunna tala bostäder. Det är inte en händelse att våra hundar, medmänniskor, kunder kommunicerar med oss på ett visst sätt. Eller är det? Får till exempel ett serviceföretag nöjda kunder om där jobbar någon som inte kan tala service? Någon som inte kanske vill lära sig tala service?

Så här dagligdags är hundspråket nytt för mig, fastän jag stiftat bekantskap med det redan länge. Men nu när jag lär mig tala hund på riktigt så lär jag mig samtidigt oändliga dimensioner om mig själv. Om jag vill, om jag törs.

Kati

”Frånvarons gemenskap”

Rubriken är från söndagens DN, där Bengt Ohlsson har en fin artikel om uppkopplingens fördelar och fasor. Artikeln ackompanjeras av 81 bilder av fotografen Hans Malm.

Kan det sägas det bättre än på fotot ovan? Kramen blir en ensidig gest där den uppkopplade inte kan slita sig från sin fjärrkontakt.

”Det är en vanlig vardagsmorgon. På andra sidan gatan ser jag en ung kvinna som skjuter en barnvagn framför sig. Hon ser på sitt barn med huvudet på sned och pratar engagerat, hennes ansikte lyser av kärlek och inlevelse. Jag stannar till och följer henne med blicken. Jag blir varm om hjärtat. Det är en sån udda syn, under en tidpunkt när föräldrar annars småspringer med sina barnvagnar på väg till dagis, med en djup rynka i pannan. Men där går en mamma som så uppenbart tycker om att prata med sitt barn. Som tar sig tid att berätta någonting, och visar med hela kroppen att det är viktigt och att det inte kan vänta.

Några meter senare ser jag den vita sladden gunga till bakom hennes huvud. Och pluppen i hennes öra. Och Iphonen i sin hållare på barnvagnens handtag.”

Hujedamej!

H. Martin

Med blodsmak i munnen

Jag är en stor flicka nu. Jag är inte längre rädd för tandläkaren. Det är riktigt sant. Det var du Elina som löste mig från den fobin under de många år du satt i min tyska litteraturgrupp. Du gav tandläkaren ett mänskligt ansikte, fastän du redan var pensionerad och jag aldrig gick hos dig. Men vid sidan av den tyska litteraturen diskuterade vi också vardagliga ting som just det där med tandläkarbesök. Fram till dess hade tandläkaren varit ett spöke för mig som alltid bytte gestalt och som aldrig bjöd på annat än en ilsken borr, som framkallade iskalla ilningar redan med sitt ljud.

Men tandläkaren är inte mera ett spöke för mig. Ändå kunde jag inte hålla tårarna tillbaka när jag efter besöket hos tandläkaren i dag rapporterade till min man hur det hade gått. Med läppar och tunga tjocka av bedövning fick jag med nöd och näppe fram att jag hade blivit av med en tand. En av mina viktigaste tuggtänder!

Det började i går med att plomben lossnade. I dag märkte jag att ena sidan på det skal som fanns kvar var lös. Jag kom plötsligt ihåg hur det kändes när en mjölktand lossnade, den där känslan när den liksom hängde på en tunn tråd och man bara måste känna på den hela tiden med tungan.

Fast egentligen började det redan på julen med lite tandvärk från och till. Eller om jag ska vara riktigt ärlig började det förstås på 70-talet, då jag tyckte att tandborstning hörde till det absolut jobbigaste som fanns.

– Jag har borstat tänderna, känn bara på borsten att den är våt! ljög jag min alltför (?) snälla far rakt upp i ansiktet.

Det var väl mitt sätt att rebellera. I övrigt lär jag ha varit en snäll flicka utan större pubertetskriser. Och snäll var jag förstås då också – inte behövde ju någon annan lida för min lättja. Det är bara jag själv som genom åren fått lida för det, inte minst i dag, buhuu!

Jag får väl bara trösta mig med att jag säkert skulle ha blivit av med ännu flera tänder i ett ännu tidigare skede, om jag hade varit ishockeyspelare. Men med blodsmak i en känslolös mun tröstar det mig föga just nu.

En tonåring sminkad till gammal tandlös gumma

Sminkläger på Norrvalla anno 1977. Då kändes det häftigt att bli sminkad till en tandlös gammal gumma – i dag känns det mindre roligt när jag är det.

Moa

Ranta runt i ringen

Bilens instrumentpanel visar -17 och det betyder BRRR ifall jag skulle ta min träningslänk utomhus. Ingen bra ide´så det får bli Botniahallen i stället.

Och den idén var det fler än jag som hade. Parkeringen är proppfull och folk pilar av och an, med träningskassar, klubbor och bollar. Nåja, på löparbanorna är det sällan trångt – jag ryms garanterat.

Ett varv, två och sedan tre. Snart räknar jag inte ens utan tuffar bara på i capribyxor och löparlinne. Varmt och skönt. Humöret blir bättre för varje varv, pulsen sjunker och pratet med kompisarna flyter snart då flåset lägger sig. Jag passerar innebandy, fotboll, badminton och – ja, faktiskt – … är det inte Westö som tränar stavhopp? Mammor och pappor som ser på, och tränare som instruerar ett gäng höjdhoppare i hur de unga adepterna ska stretcha.

Mina kompisar lämnar hallen tidigare och jag springer resten av passet ensam. Filosoferar. Tänker med tacksamhet på de politiker som då debattens vågor på 90-talet gick höga om hallens eventuella tillblivelse stod på sig. Vad skulle vi med en sådan hall till? Kommunala medel borde väl ändå användas till nåt bättre? Förespråkarna fick på pälsen av många men orkade kämpa mot kritikerna. Hallen byggdes.

Och i dag är det lätt att se att resultatet blev gott.

Jag tuffar vidare, jag – och njuter av den sprudlande aktiviteten som omger mig.

Rose

Fia får 11,20 om dagen

En tankelek:

Min familj består av sex personer:  min man, fyra barn och jag. Pelle är duktig och får därför 200 000 euro i veckopeng. Fia var med om en olyckshändelse och kan inte hjälpa till så mycket med arbetet i familjen. Hon får 80 euro. Det här tycker jag att är rätt och riktigt.

I veckan skrev Ålandstidningen om vår ”Fia”. Hon är arbetslös efter en skada och får alltså 11, 20 om dagen, 80 i veckan. Och så har vi en Pelle som får minst 10 miljoner i året.

”Fia” har jobbat hela livet, producerat något, bidragit till familjens välbestånd.

Hur jag än tänker så får jag det inte att gå ihop. Jag förstår att jag ingenting förstår och att mina argument och exempel är populistiska. Men nu tycker jag att vi börjar diskutera inkomstskillnader på allvar. Vi vet alla vart det leder i den familj som kallas staten. I dagens tidningar rapporteras det om stigande siffror för de högerextremistiska partierna i Europaparlametet.

Vem vill diskutera detta? Jag vill. Vill du Jutta ? Vill du Jyrki

Sabine Forsblom

Statskrogen – där startar det nya uppsvinget

Jag föreslår att riksdagen och regeringen, med statsminister Jyrki Katainen i spetsen, bekantar sig närmare med HU:s studentkårs planer på att kasta ut studentkörerna från deras anrika övningslokaliteter i Gamla Studenthuset!

Då kunde de i sann nyliberal anda komma på den genialiska ide’n att göra om Riksdagen till Statskrogen (namnförslaget inspireras av statshotellet i Imatra). Jag är helt övertygad om, att den här unika krogen skulle bli en sevärdhet med dragkraft långt utöver det vanliga. Folk från när och fjärran och det internationella jet-setet med Paris Hilton i spetsen, skulle slåss om platserna på krogen! Med alla sina pelare belysta i olika grant lysande färger skulle den tjäna som en klart lysande fyrbåk för vår huvudstad!

Riksdagen kan säkert husera i någon av de nedlagda industrihallarna eller skolorna i huvudstadsområdet. Eller varför inte rent av på distans via datorer, det är ju dagens melodi på många håll.

Tänk vilka hyresinkomster staten skulle håva in och vilka tillströmningar av utländska, penningstinna besökare Statskrogen skulle föra med sig!
Garanterat minst 2000 festprissar om dagen! Där kan guggenheimivrarna slänga sig i väggen med sina modesta uppskattningar på 550 dagliga museibesök.

Tja, nu år det väl bara för mig att ta det lugnt och vänta på att bli uppringd av statsministerns kansli så de kan få mina kontouppgifter. Den här framtidsvisonen är väl helt i klass med Himanens, som visst var värd 700-tusen:-)

Så får jag inte glömma att tacka styrelsen för HU:s studentkår! Det var ju deras beslut om att köra körerna på porten som fick mig att inse det uppenbara.

Har ni förslag till andra statliga lokaliteter som kunde användas mera ändamålsenligt och cashgenererande än nu?

Sprattis

Världen GÅR framåt!

Det här är superhäftigt: teknologiföretaget Vacon från Vasa tillverkar frekvensomvandlare. I torsdags fick de besök av Obama med följe vid sin utvecklingsenhet i North Carolina. Här traskar han runt med Dan Isaksson från Jakobstad. Jag ger det 9 på en skala från 1-10.

Här berättar Barack efteråt om sitt besök: http://www.youtube.com/watch?v=TLUQvM9ATng (kolla vid 2-3 min). Sen säger han också (från 3:45) att det är universiteten och den här typen av företag som ska lyfta Amerika! 🙂

MEN DET HÄR ÄR ÄNNU SUPERHÄFTIGARE: att Vacons frekvensomvandlare runt om i världen under 2013 sparat energi motsvarande ett års produktion i tio stycken 700 megawatts kärnkraftverk!!!!!!! Jag ger det 10+ på samma skala!

Visst vågar vi tro på att this world could become a better place?

h. Martin

VR – helt urspårat

I tåget på väg från Vasa till Seinäjoki kan man råka på intressanta typer. I dag dyker en butter konduktör upp. Damen som vågar fråga om tågbyte får en ilsken blick och ett fräsigt svar att det borde hon själv ha kollat upp (på svenska i alla fall så det är ju alltid något). Tillplattad sjunker den äldre kvinnan ner i sätet. Tarja, som konduktören tydligen heter, kontrollerar biljetterna men gillar nog inte de där elektroniska eftersom hon småfinurligt samlar med sig alla de apparater folk har sparat biljettkoderna i. Högljudda prostester förstås så hon får ge sig. Hon har ändå fått sitt lilla roliga.

Nu får vi information om att tåget är försenat. Förseningen gör att vi inte kommer att stanna på alla stationer och att vi kommer för sent fram till Seinäjoki. Tarjas skadeglädje går inte att ta miste på. Någon missar ett SFP -möte och blir upprörd över det.

Den frustrationen hinner inte lägga sig förrän hela kupe’n invaderas av Mannen med telefonen. Du vet, den där som högt och tydligt delar sina privata diskussioner om båtköp, fester och vinterns resa till Karibien. Ingen av oss undgår hans redogörelse för hur mycket det nyaste huset kostade. Barnet i bänken bakom honom hittar telefonbatteriet liggande på golvet och undrar vem han pratar med. Då skrattar hela kupe’n.

Nåja, restaurangvagnen har räddat mången. Väl där hittar man herrar och damer som använder restiden till att förfriska sig och diskutera bort några timmar. Ett par gubbar i arbetsoveraller filosoferar dråpligt kring tur och otur i livet. Jag skrattar gott. Vilka träffsäkra repliker! Vid ett annat bord sitter två äldre kvinnor som tydligen är på väg till Seinäjoki för att hitta en ny stil. Den gamla baskern och frisyren känns ”ute”. Undrar hur det kommer att gå för det blev kanske  lite väl många gin & tonic…

Jag sitter egentligen i salongen då Smedsby u.f. inleder spelsäsongen med en tvättäkta, österbottnisk revy. Texterna, sångerna och de tillspetsade karaktärerna fungerar. Föreställningen innehåller alla  ingredienser som vanligen finns i en revy och publiken får valuta för pengarna. Amatörskådisarna får stående ovationer och de växer garanterat flera centimeter.

T.o.m. jag orkade i kväll skratta åt vårt bedrövliga VR, missade mötestider och oätlig mat.

Rose Heir