God morgon! Hur är det med dej?

I år har jag igen lärt mej många saker i mitt klassrum. Jag har lärt mej hur man lagar en vårrulle. Att den ryska majonnäsen är mildare än den man kan köpa i våra butiker.

I år har jag hört tre män säja om varandra: De är mina bröder. De har en åldersskillnad på nästan trettio år och det skiljer tusentals kilometer mellan deras hemländer.

I år har jag lärt mej att familjen är det viktigaste av allt. Att det är dem man helst spenderar sin tid med om man får välja. I år har jag igen påminnts om hur det känns när man tvingas lämna det viktigaste av allt.

I år har jag lärt mej hur det känns att få en varm kopp kaffe i handen på morgonen. I bland en bulle, en chokladbit, en vårrulle. God morgon, Sabine. Hur är det med dej?

Tänk om rollerna var ombytta? Om vi satt på skolbänken och de undervisade. Jag undar vad vi skulle lära oss då?

Det här är den sista bloggen från Livslärd i år. Jag önskar er alla som följt med oss en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År! Jag hoppas att ni kan fira helgerna med en broder. Eller syster.

modersmålet svårast i studentskrivningarna?

Jag ä far till två tonårssöner. Den ena är en riktig bokmal, medan den andra har diagnosticerats med ”medelsvår dyslexi” och har ett rent h-te med modersmålet i studentskrivningarna!

Höstens prov i modersmålet var snudd på katastrof, åtminstone bland de svenskspråkiga abiturienterna. Hela tolv (12!) procent underkända och drygt tjugofyra ( 24,2 ) procent som fick approbatur.

Sammanlagt mer än en tredjedel av dem som skrev blev alltså underkända, eller godkända med lägsta möjliga vitsord, medan bara två och en halv procent erhöll laudatur.

Det är drygt dubbelt upp av improbatur & approbatur och hälften av laudaturvitsorden, som studentexamensnämndens riktgivande fördelning enligt gausskurvan borde resultera i!

Diktådern börjar plötsligt pulsera i mig:

Skolgång är inte alltid så lätt
kurslöst gymnasium förvirrar
hur bland utbudet välja rätt
då hormoner och tankar vilt irrar
flit och uppmärksamhet ska ju hjälpa
men dyslexi kan tyvärr det hela stjälpa

För allt är på läskonsten ännu baserat
ett faktum som mången dröm har raserat
ty intresse är det bästa inlärningsstödet
men resursbrist beseglar dyslektikerödet
så det är ett allvarligt fel på den mallen
då inget av det lästa fastnar i skallen

 
Var höstens abiturienter faktiskt så krattiga som modersmålsprovet ger vid hand, eller är det fel på undervisningen, provet, bedömningsskalan…?

God Jul!

 

Hitler på konstfack?

Filmen krånglar lite i början men snart både hör vi och ser i mörkret i salen. På filmduken möter vi blicken hos en gammal man, en man vi snabbt lär oss namnet på- Emerich Roth. Han berättar och vi kommer aldrig att glömma hans namn. Vi ser filmklipp och bilder ur mänsklighetens mörkaste arkiv. De unga i publiken kan nog inte riktigt begripa att de beskådar något som hänt på riktigt. Vi äldre har sett liknande bilder förr och blir obehagligt påminda. Ja, så där var det ju verkligen. Jag skäms av någon anledning. Har alltid känt så då jag sett de vidriga bilderna från andra världskriget. Som representant för  den mänskliga rasen skäms jag.

Emerich är en av de judar som överlevde Förintelsen och han besökte oss i oktober i år. Hans berättelse var annorlunda än alla andras. Och Emerich är annorlunda än alla andra föreläsare vi haft. Hans erfarenheter gör honom till en annorlunda 89-åring.
Efter filmen stiger han in i salen och alla reser sig och man känner hur värmen och respekten väller emot honom. Upprättelse? En klen sådan men jag vet att Emerich berördes av den spontana aktning publiken visade.

Av allt det som Emerich under kvällen berättade var det speciellt ett resonemang, som för alltid kommer att sitta i mitt minne och som  varenda en av de närvarande andlöst följde.

”Visste ni att Hitler var en väldigt duktig tecknare?, frågade Emerich. ”Han sökte faktiskt till konstfack. Två gånger.”

Nej, det hade jag faktiskt aldrig hört talas om.

”Men han kom inte in… Och vet ni -i den skolan skulle jag ha velat vara rektor. För tänk om Hitler hade fått börja på konstutbildningen – och kunnat bli den han alltid velat bli… Då tror jag att det aldrig blivit några förföljelser och vi hade sluppit hatet och våldet. Det tror jag verkligen.”

Svindlande tanke. Kunde Europas historia kanske blivit en annan? Om Adolf fått göra det han allra helst ville? ”Blivit den han alltid velat bli?” Kanske Emerich hade varit en helt vanlig, pensionerad, polsk jude på något åldringshem i sin hemstad nu.
Svindlande tanke.

Att lära gamla hundar sitta

”När man är så här gammal så tar det så länge att lära sig något nytt”. ”Det går inte att lära sig något nytt när man är gammal.” Och det vet ju alla att det inte går att lära gamla hundar sitta…

Eller som den äldre skolföreståndaren på ett av mina första jobb som klasslärare sade. ”Ja, när man är så här gammal som jag skulle man vara befriad från fortbildningsdagarna, för då kan man nog det här jobbet”. Jag sade ju ingenting förstås, men jag tänkte ”Oj,oj,  gubbe, dubbelt upp med fortbildning skulle du ha!”

Varför odlar vi den här myten om att det skulle vara besvärligt att lära sig nya saker när man blir äldre? Vi tjatar om det så mycket att de som fyllt 65 faktiskt börjar tro på det själva.

Man har faktiskt inte kunnat påvisa att åldern skulle ha någon större betydelse för minnet eller inlärningen. Däremot är äldre mycket snabbare att lära sig än yngre när det gäller ämnen där de har erfarenhet och kunskap. (professor Eero Ropo, Tavastehus)

Attityder har stor betydelse. Tror jag att det inte går så är det nog svårt. Tänk på Pippi Långstrump när någon frågade om hon kan spela trumpet. Det vet jag inte för jag har aldrig provat, svarade hon.

Intressant är också kvinnors och mäns olika sätt att se på hur man klarar av saker och ting. På en datakurs för seniorer en gång för flera år sedan var det en äldre kvinna som ofta utbrast, ”Nej, vad jag är dum i huvudet, det här går inte”. Jag försökte säga till henne att hon inte var dum utan bara ovan, men det tog hon inte fasta på utan fortsatte att kalla sig dum. Jag var på vippen att säga något om hur gubbar aldrig skulle säga på det viset, men jag hejdade mig, för jag visste ju inte hur de herrar som var med på kursen skulle ta ett sådant uttalande. Det tog inte länge förrän en av de äldre herremännen fick problem vid sin dator varpå han med myndig stämma utbrast ”Det var nu ett väldigt komplicerat program, det här!” Där fanns felet minsann inte hos honom utan i datorn framför honom. Han kunde med orubbad självkänsla vandra hem från kursen, nöjd med sin dag medan kvinnan ännu en gång hade fått bekräftat att hon var dum i huvudet, precis som hon vetat sedan tidigare…

Om man nu är kvinna utan det manliga kaxiga självförtroendet och dessutom börjar komma upp i åren är det väl nästan onödigt att gå på kurs, eller hur. Ingen chans att lära sig något nytt när man är dum i huvudet och dessutom gammal och trög!

Som tur är finns det många som trotsar denna sanning. Det är bara att komma in till Medis i Mariehamn, eller något annat arbetar- eller medborgarinstitut i landet, en vardagskväll och se sig omkring. Eller kom till Önningebymuseet där jag har fiolkurs på onsdagskvällarna, nybörjarkurs för vuxna. Där sitter det folk i alla åldrar och lär sig något helt nytt, till och med fastän de är gråhåriga några av dem. Fiol till på köpet, som alla ju vet att är SÅ svårt.

Siv Ekström

Hosiannakaraoke

Om du hör till dem som lider av julallergi, föreslår jag att du slutar läsa nu. Du kommer ändå bara att bli irriterad. Inte för att jag är någon julfanatiker – jag hör åtminstone inte till dem som köper julgransprydnader mitt i sommaren. Nej, för mig börjar julen och jultänket ungefär vid första advent, i praktiken numera vid julvakan på Arbis. Då är det ”officiellt” tillåtet att julpyssla.

När sen söndagen randas idkar jag Hosiannakaraoke för mig själv. Jag bongar dagens alla gudstjänster i radio och tv, just så mycket att jag får årets Hosiannakvot fylld och strupen börjar kännas torr. Då kan jag unna mig årets första glögg. Och den ska smaka som den gjorde i min barndom, inga nya påfund som till exempel blåbärsglögg – hur mycket jag än tycker om blåbär!

Några saker vill jag helt enkelt hålla kvar i min julstämningssäck. Till dem hör också julgranen. Visst kan jag beroende på omständigheterna göra vissa avsteg – det året vi bodde i Nizza smyckade vi till exempel en palm med juleljus – men förr eller senare måste jag få min gran igen. Ibland försöker nog min man försynt fråga om vi verkligen ska ha gran. Men det är främst av pragmatiska skäl misstänker jag – det brukar falla på hans lott att få ut de sorgliga resterna av årets gran vid tjugondag Knut.

Men än är det dryga två veckor tills julgranen ska tas in och kläs. I dag firar vi vår självständighet. Också den dagen har sina traditioner. Sedan barnsben har jag så gott som årligen antingen spelat eller dirigerat på någon självständighetsfest. Så också i år,  denna gång i Pojo. Det som däremot aldrig riktigt hört till mina självständighetsdagstraditioner är att titta på presidentens mottagning på slottet. Jag tycker egentligen att det är helt absurt att sitta och stirra på människor som skakar hand (är jag ensam om att tänka så ”syndigt”?). Men kvällens konsert tänker jag däremot titta på. Och före den går jag ut med hundarna och njuter av den stora tystnaden – det där pianissimot som Björn talade om i sin förra blogg – medan den övriga staden sitter bänkad framför tv-rutan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Advent, fortissimo och pianissimo

 

Om du ställer dig nånstans mellan Tre smeder och Stockmanns klocka kan du höra det.

I tilltagande, ihållande eller avtagande styrka. Längs hösten trappas takten upp, för att

nå sitt crescendo veckorna före jul.

Bruset. Jag talar om julkommersens hjul och ljud som snurrar, brusar i form av stigande

och sjunkande decibelnivåer. I rusningstid är allt ett enda rus: fortissimo.

Mitt i natten på samma plats hörs inte spårvagnens gnissel, skvalmusiken från affärerna

eller människomassornas mummel i trängseln över Mannerheimvägen. Tidvis kan det faktiskt

bli nästan knäpptyst invid de tre smederna, som stannat mitt i rörelsen: pianissimo.

Advent kommer från latinets adventus som ungefär betyder  ankomst. Vad är det vi väntar på?

Att stressen kommer som ett julkort på posten? Att allt går som på Strömsö?

 

För en körsångare börjar advent redan i september-oktober. Ja det är då övningarna börjar för

advents-  eller julkonserten. Bekanta notblad dras fram och stämmorna söker samklangen i

”Doootte-er Siiion, frö-ö-ö-öjda diig” och ”Bere-e-eden väg för He-e-erran, berg sju-unken dju-

u-up stån opp”, först litet ringrostigt, sedan alltmer välklingande.

 Vad väntar jag på? Överraskningen. Att bli överfallen av den där glädjen. I år står två nya sånger

på Taborkörens repertoar, först Koppången med Py Bäckmans starka text :

”..och jag vet att dom som har lämnat oss har förstått att vi är.. liksom fladdrande lågor så länge vi är här..”

 Den andra är en spansk julsång A la nanita nana som handlar om ett älskat tema i de katolska länderna,

jungfru Marias vaggsång: ”Ca-llad mien-tras, la cu-na se ba-lan-ce-a. A la na-ni-ta na-na, na-nita e-a../

Tystna nu medan vaggan rör sig så stilla. A la nanita nana sov barnet lilla..”

Den sången etsar sig fast som en återhållen flamenco med resonans i hela kroppen.

 

Tillbaka till bruset. Det når sitt fortissimo (ff, mycket starkt) i julruschen, för att tidvis sjunka i styrka till forte

(f, starkt), mezzoforte (mf, medelstarkt) och någon gång piano (p, svagt) eller korta sällsynta stunder ner till

pianissimo (pp, mycket svagt).

 

Som körsångare lär man sig uppfatta nyanserna, styrkegraderna i tillvaron på ljuvlig italienska.

Stanna upp under Stockmanns klocka och lyssna. Vänta in överraskningen – mitt i allt yttre fortissimo

finns ett inre pianissimo som anger klangen för julfirandet i år. Frid i brusets tid.

Björn Wallén