Smått och gott om mänskor och mått

Hemma efter ett träningspass. Känns bra. Exakt hur duktig man har varit går att kontrollera genom några tryck på pulsklockan. Sträcka, fart och kaloriåtgång kan antecknas och t.o.m. redovisas i träningsdagbok. Och jämföras med andra. Att mäta och räkna är något vi vant oss vid redan i moderslivet då omfånget på mammas mage mättes och hjärtljuden räknades. Inte konstigt att vi förstår oss på och upplever det som självklart att mäta det som sker. Känns bra, helt enkelt.

Så står man då ibland inför det där som blir svårt att mäta. Jag tänker på Musikul -ett musikprojekt med målsättning att sammanföra utvecklingsstörda och ”normalstörda”. Projektet genomfördes som en del av verksamheten vid två medborgarinstitut som kurser och seriöst och hårt arbete enligt ett utstakat program. En unik musikproduktion med inslag av drama ville vi åstadkomma och det fick vi också uppleva. Någon tycker säkert att föreställningarna var ett bra (tillräckligt?) mått på framgång.

Men jag är ganska övertygad om att det vi inte kunde se eller mäta var av större vikt. Jag tänker på hur jag för varje övning och föreställning såg en ensemble som växte. Ja, inte på längden, tack och lov, men som mänskor. Undervisningen i kurserna och under de stundom ganska tuffa och krävande samövningarna handlade om sång, musik, dans och drama. Men jag tror att det blev helt andra saker, som kommer att ha betydelse för deltagarna. Länge, länge. Det där som är så svårt att mäta, det som man kunde sammanfatta som personlig utveckling. Att mänskan betyder mer än själva prestationen. Att processen är viktigare än slutprodukten. Att komma underfund med sig själv och andra under vägen mot målet. ”Klichéer”, säger någon. Mer än så, säger jag.

Utanför rektorsdörren rör sig varje dag det osynliga och omätbara och jag känner starkt att det finns där.  I mänskor som utvecklats, mänskor som mår bra. Fri bildning är bra för mänskor. Känns bra, riktigt bra!