Horace gav mig vibrationer

Jag medger att jag är något av en språknörd. Språk ger mig vibrationer. Ibland är de negativa – jag kan irritera mig över språkfel som andra tycker att är petitesser. Men ibland är vibrationerna väldigt positiva – jag kan bli euforisk av att höra någon tala en riktigt vacker svenska. Detta hände mig i går när jag hörde Horace Engdahl tala om ”Den ovälkomne klassikern – en översättares syn på Heinrich von Kleist” på Helsingfors Arbis.

Så germanist jag är, lät jag mig i våras nästan undslippa en gäspning när jag hörde temat för föreläsningen (förlåt mig kära lektor i tysk litteratur på uni!). Men vår bibliotekarie Ylva fick mig övertygad om att Horace kunde få till och med en skattedeklaration att låta sexig. Och helt fel hade hon ju inte. Jag var helt såld.

Orden flöt som honung ur hans mun – inget knarrande eller stönande, inget ”nå, öh” eller ”va heter de” – bara ljuv musik för öronen, tills jag plötsligt hörde ett ord som väckte mig, ett ord som han betonade annorlunda. Jag blev alldeles kall. Har jag faktiskt gått omkring och betonat ordet fel i hela mitt liv?

Min första tanke var att jag måste kolla i SAOL om ordet faktiskt uttalas på det sätt han gjorde. Sedan insåg jag att jag ju mer eller mindre hade SAOL framför mig. Jag fick alltså ge mig. Men det gjorde inte speciellt ont och jag smakade med vällust på den nya betoningen.

Andra gånger känns det betydligt svårare att acceptera sådant som låter fel i mina öron. Mitt hjärta gråter när jag hör någon säga ”det är för han” eller ”staden, var jag föddes”. För att inte tala om att i skrift lämna bort alla imperfektändelser. Samtidigt grips jag av rädsla; är jag bara en stofil som med våld försöker hålla fast vid något som redan har försvunnit? Är det kanske bara språkets normala utveckling? Vem är det som bestämmer var gränsen mellan ”normal språkutveckling” och en förflackning av språket går? JAG, vill jag skrika. Men i verkligheten är det förstås lika mycket du.

Moa Thors