Jag är fi-fi-filifjonka

I Tove Janssons novellsamling Det osynliga barnet finns en novell om Filifjonkan som trodde på katastrofer. Städtokiga Filifjonkan levde ett inrutat liv med tebjudningar och strikt ordning, men var samtidigt panikförtjust i kaos i form av den ständigt hotande Katastrofen.
Är det så att fi-fi-finlandssvenskarna som bor i Mumindalens ankdamm har något av en filifjonkans attityd till det svenska språket? Endast Katastrofen i form av frivillig skolsvenska eller finska förvaltningsområden får oss att mobilisera leden och lyfta den röd-gula fanan högt?
Ord är värdeladdade, och kan användas i högst olika politiska syften. Filifjonkan beskrivs på Wikipedia enligt följande: ”…likt hemuler är filifjonkor också en egen ras.” Hmm…kopplingen mellan ras och karaktär är som att lägga ut minor på ett minfält mellan det särskilda (ras) och det allmänna (karaktär).

Kan man tänka sig att Tove Janssons fantasifulla karaktärer skulle förvrängas av språkmårror eller rashattifnattar? En filifjonka vågar nog inte svara på den frågan, hon kan endast vara orolig.

På ett informatörsseminarium som Studiecentralen ordnade nyligen handlade en workshop om de små ordens betydelse. Informatör Maria Swanljung från Justitieombudsmannens byrå gav konkreta exempel på språkliga klavertramp när det gäller att beskriva etniska grupper: ”illegala invandrare” (som om alla invandrare vore laglösa) och ”suomalainen kantaväestö” (finsk urbefolkning, sic!).

Jag läste i tiden socialantropologi vid Uni i Helsingfors som huvudämne, och lärde mig då att benämna personer enligt språk och medborgarskap i stället för ras och karaktärsdrag. Den franska antropologen Claude Lévi-Strauss har träffande talat om att det som skiljer oss åt uppstår ur det gemensamma, inte ur det partikulära.

Tillbaka till dagen D, inte Normandie men Korsholm – det är där Folktinget arrangerar årets Svenska dagen-huvudfest. Varför inte flytta hela klabbet till en annan dag och fira en annan profil? Journalisten Jan-Erik Andelin skrev nyligen en fräsch ledare i Borgåbladet (25.9) där han föreslog att dagen D skulle firas på Tove Janssons födelsedag den 9 augusti, i stället för att hylla dödsdagen för Gustaf II Adolfs blodiga erövringståg.

En darrande filifjonka kan inte annat än instämma, fast Katastrofen nog kommer ändå.

Björn Wallén