Massmord i Kronoby. Yxman halshögg 19

Det var i lördags. Vi lärde oss något nytt: jag att slakta hönor och min hustru att rensa ur dem.

Med nitton djur krävs det lite planering och system, så vi utvecklade ett löpande band. Jag var ute på bakgården och skötte bedövning mot brunnsring, halshuggning på huggkubbe, blödning i grop, skållning i gryta över gaslåga, upphängning och plockning, svedning med blåslampa – min hustru tog emot dem i köket, snittade upp dem för att snyggt få ut alla inälvor, packade in dem och märkte dem för nedfrysning.

Offren kom från en bekant gård, där de hade gått omkring och lagt ägg. Nu skulle de bort innan vintern slog till på allvar och familjen ville själv inte ha dem som mat på bordet.

Allt tog nästan en hel dag för två nybörjare. Att hämta dem (löpa ifatt dem och köra hem dem i ClasOs flyttlådor), rigga upp allt, få det gjort, städa efter.

Man hinner tänka en del. Å ena sidan: visst är det hemskt att slå ihjäl, visst är det hemskt att djur hålls som människors egendom och blir vår mat. Men eftersom jag hör till dem som äter kött, vänder jag inte bort blicken från att jag är en del av det varje dag. Då vill jag hellre försöka förstå det bättre och veta hur man gör allt på ett bra sätt.

Å andra sidan: ingenting överträffar en måltid där man vet vilken historia som finns bakom råvaran på bordet, om det sedan gäller vegetariskt eller kötträtt. Då man dessutom vet att historien har utspelat sig i närheten och att förhållandena har varit goda blir det bara bättre. Efter att nu tillsammans med några andra ha avsmakat den första ”hönan i gryta”, inser jag att allt faktiskt känns ännu bättre när jag själv varit en länk i kedjan.

Fy … för industribroiler som inte orkade stå på egna ben så länge den levde! Hurra för närproducerad höna som levde lycklig tills den dog!

Med pafflådor for jag till Karleby
en dag i november när snön var ny.
Vi fick nitton djur
som int levat i bur.
Efter slakt står Glad Höna på vår meny.

PS: hur vi lärde oss att slakta och ta ur hönor helt plötsligt? Jo, vi kollade förstås på Youtube! 🙂

Hin Håles Pållska

I en ring inne på Gillesgården i Åbo sitter femton personer och spelar Hin Håles Pållska tillsammans. De är djupt koncentrerade för de håller just på och kommer underfund med den här melodin som finns nerskriven i en notbok från 1805, men som de nyss har lärt sig på gehör av Arto Järvelä som är lärare på kursen. Polskan är vacker och suggestiv, G-moll låter både hemlighetsfullt och innerligt. Ingen vet vem som komponerat den, antagligen har den förmedlats från spelman till spelman flera gånger innan den hamnade i studenten Stares handskrivna notbok som nu finns arkiverad i Sibeliusmuseet. Vi som varit med på flera av de här kurserna med Arto har spelat ett tiotal Stare-polonäser förut och vi gillar verkligen de här svängiga hitsen från 1700-talet.

Att spela på gehör betyder att man lyssnar och härmar. Förr i världen fick spelmän ofta lyssna och memorera och sen gå hem och klura ut melodin, för det var inte alltid som spelmännen ville dela med sig av sina melodier. Nu finns väl utarbetade metoder för att lära ut på gehör och det hålls kurser på olika håll. Svenska Bildningens Vänner i Åbo har i fem år arrangerat den här veckoslutskursen med Arto i november. Uppdraget är att lära ut åboländska låtar. Men åbolänningarna är i minoritet på kursen – vi är många som kommit från andra håll för att spela tillsammans det här veckoslutet. Vår mest långväga spelkamrat flög London-Åbo tur och retur för att vara med och fnissade glatt att hon inte hade förklarat så noga på jobbet vad hon skulle göra på sin resa. En annan kom med nattbåten från Stockholm, dit hade hon åkt buss från Gävle och från Åland var vi fem stycken som tog färjan över. Det kanske verkar nördigt i överkant att resa så långt för att sitta och spela fiol (eller dragspel) i två hela dagar – ingen tid för shopping eller minsta lilla ärende i Åbo, utan koncentrerat spel från morgon till kväll – men för oss är det värt varje minut och cent i restid och pengar.

Att lära sig låtar på gehör på det här sättet är något helt annat än att sitta i orkester med noterna framför näsan. Vi suger i oss allt: stråkföring, betoningar och känsla. Och tonerna förstås. Koncentrationen är total, upprepningarna suggestiva. Vi skapar den här polonäsen tillsammans, den växer och blir klarare ju längre vi håller på. När kursen är slut, just när söndagseftermiddagen går över i kväll, kan vi sex nya låtar och andrastämmor till fyra av dem. Vi spelar in låtarna, filmar Arto så vi ska komma ihåg stråkdragen också, men noter har vi inte använt. Det blir kanske ett nothäfte av den här repertoaren snart. På fem kurser har vi lärt oss 34 melodier och det börjar bli dags för dokumentering. Men nu ska vi spela vidare på de här nya bitarna hemma och i april träffas vi för en dags repeterande som avslutas med jam på en pub i Åbo. Då har vi alltså 34 gemensamma låtar att välja bland. Kom och lyssna eller spela med!

Siv Ekström

 

Pay it forward…

På morgnarna stiger jag in i en svart säck. Jag stiger in i säcken när jag går till jobbet. Sen stiger jag inte ur den igen. Inte under hela veckan. Det är mörkt när jag går till jobbet, det är mörkt när jag kommer hem. Så här kommer jag att ha det ungefär till februari.

Jag minns en dag för ett par år sedan. Jag stod med min plånbok och ca 200 kassar, väskor, påsar, ryggsäckar och tröjor på axlar, i armveck, i händer och på trottoaren vid en parkeringsautomat och letade efter mynt. Alla som bor i Borgå, eller har parkerat där, vet att det jag beskriver är en krissituation. I Borgå finns de mest nitiska parkeringsvakterna i landet. Att lämna bilen stående för två minuter för att gå till närmaste kiosk för att växla pengar är otänkbart. Då har man 50 euro på rutan när man kommer tillbaka. Det är inte en gåva.

När jag låtit de förbipasserande veta att jag behärskar några av det finska språkets klassiska kraftuttryck, börjar jag försöka lasta på mej alla kassar, väskor,  påsar, ryggsäckar och tröjor igen. Varför man måste släpa ut allting INNAN man kollar plånboken? Varför man måste HA alla dessa paschnilikor? Ibland är det bara så. Att man måste släpa. Och ha. Och tala finska.

Då händer det. En kvinna kommer fram och frågar om det räcker med en euro för parkering. Jag stirrar som en fåne, hon stoppar euron i automaten och trycker på den gröna knappen. Så är hon borta.

Den dagen blev det ljust. Och det var ljust hela den dagen och nästa. Och flera dagar efter det. Jag berättade det för alla. Jag kunde inte tro det. En för mej total främling hade frivillgt, utan att bli tillfrågad, hjälpt mej. Lagt ut PENGAR för att hjälpa mej! I Finland!

Ett par veckor senare hade jag en dag en timme kvar på parkeringen och gav biljetten åt en man som stod och grävde i sin plånbok. Han stirrade på mej som en fåne.

Om alla mänskor en dag vaknade upp och var lite vänligare mot varandra: vad månne skulle hända då?

Tror du att vänlighet och hjälpsamhet kan sprida sig som ljuset? Charley tror det.

 

p.s. … och just nu när jag klistrar in texten i bloggen läser jag att bloggaren före mej skrivit om exakt det samma, fast en hjälp på ett betydligt djupare sätt. Kanske Charley faktiskt har rätt. Och Juan. Och många, många andra. d.s.

Änglar, finns de?

Frivilligarbete är i och för sig inte något nytt för mig. Jag har själv ställt upp i en hel del organisationer (b.a. idrottsföreningar, skoldirektion, nordiska samarbetsorgan) och jag känner folk som är med i Röda Korset, Lions, byaföreningen etc.
Alla gör vi det för den goda sakens skull, utan någon annan ersättning än möjligen kaffe & bulla på mötena. Och så den förlösande känslan av att ha gjort något gott, helt självmant, bara för att man vill och att någon ju ”måste” göra det.
När jag nyligen läste om den själv lätt handikappade unga mannen, som ägnar en stor del av sin fritid åt att hjälpa andra handikappade, blev jag gråtmild .

Och så fick jag häromdagen höra om några andra beundransvärda hjältar, änglar kunde väl egentligen vara en passande benämning.

Dem jag syftar på är de som ställer upp som stödpersoner på Terhohemmet och de andra s.k. hospicen i Finland, där dödssjuka mänskor erbjuds terminalvård. Arbetsteamen består så klart dels av verkligt professionell vårdpersonal, men alltså också av en grupp frivilliga, som hjälper med maten, fixar till saker, deltar i diskussionen och helt enkelt finns till för de drabbade.
De frivilliga på hospicen utbildas för det här krävande uppdraget innan de kan börja och till min häpnad fick jag höra att det finns en kö av mänskor som vill ställa upp och att alla inte ryms med!

Så visst finns det änglar som vandra kring bland oss!

Jag beundrar varje form av altruistisk verksamhet och frivilligarbete överlag. Det stärker tron på framtiden och medmänskligheten.

Smått och gott om mänskor och mått

Hemma efter ett träningspass. Känns bra. Exakt hur duktig man har varit går att kontrollera genom några tryck på pulsklockan. Sträcka, fart och kaloriåtgång kan antecknas och t.o.m. redovisas i träningsdagbok. Och jämföras med andra. Att mäta och räkna är något vi vant oss vid redan i moderslivet då omfånget på mammas mage mättes och hjärtljuden räknades. Inte konstigt att vi förstår oss på och upplever det som självklart att mäta det som sker. Känns bra, helt enkelt.

Så står man då ibland inför det där som blir svårt att mäta. Jag tänker på Musikul -ett musikprojekt med målsättning att sammanföra utvecklingsstörda och ”normalstörda”. Projektet genomfördes som en del av verksamheten vid två medborgarinstitut som kurser och seriöst och hårt arbete enligt ett utstakat program. En unik musikproduktion med inslag av drama ville vi åstadkomma och det fick vi också uppleva. Någon tycker säkert att föreställningarna var ett bra (tillräckligt?) mått på framgång.

Men jag är ganska övertygad om att det vi inte kunde se eller mäta var av större vikt. Jag tänker på hur jag för varje övning och föreställning såg en ensemble som växte. Ja, inte på längden, tack och lov, men som mänskor. Undervisningen i kurserna och under de stundom ganska tuffa och krävande samövningarna handlade om sång, musik, dans och drama. Men jag tror att det blev helt andra saker, som kommer att ha betydelse för deltagarna. Länge, länge. Det där som är så svårt att mäta, det som man kunde sammanfatta som personlig utveckling. Att mänskan betyder mer än själva prestationen. Att processen är viktigare än slutprodukten. Att komma underfund med sig själv och andra under vägen mot målet. ”Klichéer”, säger någon. Mer än så, säger jag.

Utanför rektorsdörren rör sig varje dag det osynliga och omätbara och jag känner starkt att det finns där.  I mänskor som utvecklats, mänskor som mår bra. Fri bildning är bra för mänskor. Känns bra, riktigt bra!

Hon kramade mig där i mörkret…

För en tid sedan fick jag under en vandring i Pyrenéerna prova en stund på att vara ledsagare för en blind. Min beundran för en blind 75-åring (!) som ger sig iväg på en sådan resa (med mig!), liksom inte mindre för hennes ordinarie 24/7-ledsagare på resan, blev stor.

Igår fick jag prova på att själv vara blind en stund, när det ordnades Blind Workshop. Ledsagad av hjälpsamma synskadade fick jag försöka skruva, måla, sy, virka mm – allt i totalt mörker. Då stötte jag på henne där i beckmörkret, min medvandrerska från Pyrenéerna. Hon blev själaglad och kramade mig hjärtligt. Hon ”såg” mig som hon brukar, fast jag inte kunde se ett dugg.

En upplyftande upplevelse som jag måste få till någonting. Det blev till en limerick. Voilà:

Tog bilen och styrde mot Jakobstad,

till ”Synskadas” experimentverkstad.

Som verkstadens kund

var jag blind för en stund,

sen styrde jag hemåt – och såg – och var glad.

Horace gav mig vibrationer

Jag medger att jag är något av en språknörd. Språk ger mig vibrationer. Ibland är de negativa – jag kan irritera mig över språkfel som andra tycker att är petitesser. Men ibland är vibrationerna väldigt positiva – jag kan bli euforisk av att höra någon tala en riktigt vacker svenska. Detta hände mig i går när jag hörde Horace Engdahl tala om ”Den ovälkomne klassikern – en översättares syn på Heinrich von Kleist” på Helsingfors Arbis.

Så germanist jag är, lät jag mig i våras nästan undslippa en gäspning när jag hörde temat för föreläsningen (förlåt mig kära lektor i tysk litteratur på uni!). Men vår bibliotekarie Ylva fick mig övertygad om att Horace kunde få till och med en skattedeklaration att låta sexig. Och helt fel hade hon ju inte. Jag var helt såld.

Orden flöt som honung ur hans mun – inget knarrande eller stönande, inget ”nå, öh” eller ”va heter de” – bara ljuv musik för öronen, tills jag plötsligt hörde ett ord som väckte mig, ett ord som han betonade annorlunda. Jag blev alldeles kall. Har jag faktiskt gått omkring och betonat ordet fel i hela mitt liv?

Min första tanke var att jag måste kolla i SAOL om ordet faktiskt uttalas på det sätt han gjorde. Sedan insåg jag att jag ju mer eller mindre hade SAOL framför mig. Jag fick alltså ge mig. Men det gjorde inte speciellt ont och jag smakade med vällust på den nya betoningen.

Andra gånger känns det betydligt svårare att acceptera sådant som låter fel i mina öron. Mitt hjärta gråter när jag hör någon säga ”det är för han” eller ”staden, var jag föddes”. För att inte tala om att i skrift lämna bort alla imperfektändelser. Samtidigt grips jag av rädsla; är jag bara en stofil som med våld försöker hålla fast vid något som redan har försvunnit? Är det kanske bara språkets normala utveckling? Vem är det som bestämmer var gränsen mellan ”normal språkutveckling” och en förflackning av språket går? JAG, vill jag skrika. Men i verkligheten är det förstås lika mycket du.

Moa Thors

Jag är fi-fi-filifjonka

I Tove Janssons novellsamling Det osynliga barnet finns en novell om Filifjonkan som trodde på katastrofer. Städtokiga Filifjonkan levde ett inrutat liv med tebjudningar och strikt ordning, men var samtidigt panikförtjust i kaos i form av den ständigt hotande Katastrofen.
Är det så att fi-fi-finlandssvenskarna som bor i Mumindalens ankdamm har något av en filifjonkans attityd till det svenska språket? Endast Katastrofen i form av frivillig skolsvenska eller finska förvaltningsområden får oss att mobilisera leden och lyfta den röd-gula fanan högt?
Ord är värdeladdade, och kan användas i högst olika politiska syften. Filifjonkan beskrivs på Wikipedia enligt följande: ”…likt hemuler är filifjonkor också en egen ras.” Hmm…kopplingen mellan ras och karaktär är som att lägga ut minor på ett minfält mellan det särskilda (ras) och det allmänna (karaktär).

Kan man tänka sig att Tove Janssons fantasifulla karaktärer skulle förvrängas av språkmårror eller rashattifnattar? En filifjonka vågar nog inte svara på den frågan, hon kan endast vara orolig.

På ett informatörsseminarium som Studiecentralen ordnade nyligen handlade en workshop om de små ordens betydelse. Informatör Maria Swanljung från Justitieombudsmannens byrå gav konkreta exempel på språkliga klavertramp när det gäller att beskriva etniska grupper: ”illegala invandrare” (som om alla invandrare vore laglösa) och ”suomalainen kantaväestö” (finsk urbefolkning, sic!).

Jag läste i tiden socialantropologi vid Uni i Helsingfors som huvudämne, och lärde mig då att benämna personer enligt språk och medborgarskap i stället för ras och karaktärsdrag. Den franska antropologen Claude Lévi-Strauss har träffande talat om att det som skiljer oss åt uppstår ur det gemensamma, inte ur det partikulära.

Tillbaka till dagen D, inte Normandie men Korsholm – det är där Folktinget arrangerar årets Svenska dagen-huvudfest. Varför inte flytta hela klabbet till en annan dag och fira en annan profil? Journalisten Jan-Erik Andelin skrev nyligen en fräsch ledare i Borgåbladet (25.9) där han föreslog att dagen D skulle firas på Tove Janssons födelsedag den 9 augusti, i stället för att hylla dödsdagen för Gustaf II Adolfs blodiga erövringståg.

En darrande filifjonka kan inte annat än instämma, fast Katastrofen nog kommer ändå.

Björn Wallén